Att byta vardagskostym

Det var en gång en man som beskrev sin situation så här:
“Ibland känns vardagen som om jag gick omkring i min gamla konfirmationskostym – alldeles för trång och utvald av någon annan.”

Det var första gången mannen verkligen uttryckt hur han kände det. Bilden av konfirmationskostymen hjälpte mannen att förändra sin vardag. Han kom på att han ville hänga upp den gamla kostymen på vinden och skaffa en ny.

Han började med att rita ett mönster till en ny vardagskostym. Den här gången skulle det finnas utrymme så att han skulle kunna röra sig ordentligt. Det skulle finnas fickor för det som är viktigt att ha med sig i livet. När han var nöjd med mönstret, började han klippa till de olika bitarna – en efter en. Mödosamt sydde han ihop del efter del, provade då och då. Ibland fick han sprätta upp och klippa nya bitar för att passformen skulle bli den önskade. Efter 3 år var kostymen färdig att användas. Den såg inte alls ut som en vanlig svensk normalkostym, men han kallade den ändå för “min nya vardagskostym”.

3 år senare dog mannen. Innan han somnade in sa han att de sista 6 åren hade varit de allra bästa. Kanske var det känslan att fullt ut greppa rodret i sitt eget liv som gjorde de åren så bra. Kanske var det upplevelsen av utrymme – att den nya vardagskostymen gav mannen tid för det som var viktigt för honom. Han kom på att det han valt att använda tid till, ofrånkomligen leder till att annat hamnar utanför – att han måste sluta med vissa saker för att få rum med nya. Han märkte att det inte är enkelt att förändra vardagen, men att är värt det.

Mannen med den nya vardagskostymen fick uppleva något som många aldrig får uppleva. Han hann känna sig verkligt levande innan han dog.