Låt oss säga att det är år 2050. Låt oss säga att vi lyckats uppnå merparten av FN:s globala hållbarhetsmål (som i och för sig var tänkta att uppfyllas redan 2030). Låt oss säga att du fått i uppgift att presentera konkreta 15 exempel på vad som hänt och som förklarar hur det gick till att åstadkomma detta..

Vilka händelser och skeenden skulle du ta med på din lista?

Berätta gärna vad du kommer fram till. Vi behöver alla saker att hoppas på och sträva efter.

Vi funderar ständigt över hur den hållbara framtiden ska kunna bli verklighet. Ibland har vi föredrag om detta. Du kan läsa om upplägget av det föredraget här.

Klimatomställning Göteborg 2.0 är en i högsta grad informativ rapport när det gäller villkor för den nödvändiga klimatomställningen. Jörgen Larsson (som var med och grundade Tidsverkstaden) är en av huvudförfattarna. Han är numera assisterande professor i Sustainable Consumption på Chalmers Tekniska Högskola.

Tre olika scenarier för utfall avseende klimatpåverkande utsläpp 2050 undersöktes i rapporten – BAU: business as usual, DKI: dagens klimatpolitiska inriktning, d v s utfall om dagens (läs 201o) mål för klimatpolitiken nås, samt 2050 Klimat: göteborgarna har ”en hållbar och rättvis utsläppsnivå av växthusgaser år 2050” som är målet i Göteborgs Stads Klimatstrategiska Program.

Rapporten omfattar flera väsentliga frågor. En av dessa är vilka förändringar i konsumtionsmönster som krävs för att göteborgarna ska nå den hållbara och rättvisa nivån, som sägs vara under 2 ton per person i ett konsumtionsperspektiv. Läs mer i rapporten om hur sådana konkreta förändringar behöver se ut. En annan viktig frågeställning är: hur skulle göteborgarnas välbefinnande påverkas av de nödvändiga konsumtionsförändringarna. Detta är en avgörande fråga för möjligheterna till omställning, för vem vill bidra om de tror att livet kommer att blir ruttet om vi ska lyckas ställa om.

843 personer medverkade i en undersökning där man dels gjorde en kartläggning av deltagarnas livsstil och räknade om till ton CO2 och dels frågade om deltagarnas subjektiva välbefinnande.  I korthet kom man i undersökningen fram till att:

– utsläppen av växthusgaser varierade mellan c:a 2 ton för den som hade lägst utsläpp till c:a 22 ton för den som hade högst. Genomsnittet för de som ingick i undersökningen var 8,3 ton per person.

– den främsta bakomliggande faktorn för höga växthusgasutsläpp var hög nettoinkomst. Hög inkomst ger ju stort utrymme för konsumtion.

– den övervägande delen av de tillfrågade skattade sitt välbefinnande till mellan 7 och 9 på en 10-gradig skala. Det ska sägas människor ofta skattar sitt välbefinnande högt, men ändå.

– i undersökningen fanns ingen signifikans för samband mellan höga växthusgasutsläpp och högt välbefinnande. Det fanns de med mycket låga utsläpp som hade mycket högt välbefinnande och de med mycket höga utsläpp som hade mycket lågt välbefinnande. Låga utsläpp och lågt välbefinnande och höga utsläpp och högt välbefinnande. Och allt däremellan – inga som helst mönster kunde upptäckas. I regressionsanalys som också gjordes visade stor bostadsyta, mycket bilkörning, omfattande flygande och rejäl konsumtion av rött kött (alla med stora utsläpp) ingen signifikans alls för välbefinnandet. Det gjorde däremot känslan av att ha tid att umgås med vänner och familj och till annat som är viktigt för välbefinnande i vardagen.

– bland de som som hade högt välbefinnande och låga utsläpp (d v s det som är eftersträvansvärt ur klimatsynpunkt) kunde man i undersökningen finns följande särdrag: mindre materialistiska värderingar, lägre tidspress och kortare pendlingstid.

– bland de som hade lågt välbefinnande och höga utsläpp (det sämsta av två världar) fann man motsatsen, det vill säga starka materialistiska värderingar, hög tidspress och lång pendlingstid.

En relevant slutsats är att det går att leva både gott och klimatsmart. I alla fall om vi drar ner på saker som ger stora utsläpp och som tydligen inte inverkar på välbefinnandet.

När det gäller att bryta bilresevanor, flygvanor och köttvanor så kan dessutom en neddragning medföra att man upptäcker nya sätt att göra saker som gör vardagen rikare och mer spännande. Man kan upptäcka fördelarna med att cykla eller att man kan läsa tidningen på bussen. Man kan upptäcka värdena med att ta ett nattåg istället för att gå upp kl 04:30 för att ta sig till flygplatsen. Man kan upptäcka att det är kreativitetsstimulerande för matlagningen och dessutom gott att hitta alternativ till nötkött.

Några korta fakta miljöfakta kopplat till ovanstående:
– att flyga mellan Göteborg och Stockholm släpper ut tusentals gånger mer CO2 än om man åker med X2000. Siffrorna varierar beroende av beräkningsgrund, men WWF räknar med 20.000 ggr, SJ 50.000 ggr och Naturskyddsföreningen räknar/räknade 74.000 ggr. Hur som helst en hinla många gånger.
– 1 kg nötkött skapar utsläpp på mellan 12 och 40 kg CO2-e. Det går åt 8-10 kg foder till 1kg nötkött. Boskapsuppfödning står för 80% av jordbrukets växthusgasutsläpp. Boskapsuppföding tar i anspråk 70% av världens landareal för matproduktion, men står bara för 20% av vårt kaloriintag.
– 80% av alla bilresor i tätorter i Sverige är kortare än 4 km. När en bil kallstartar drar den 2-3 ggr så mycket bränsle som en varm motor och förbränner dessutom bränslet mycket sämre med oproportionerligt stor utsläpp som följd.
Det finns alltså starka miljöskäl till att dra ner på sådant. Särskilt med tanke på att det – enligt ovan relaterad undersökning – inte har någon negativ signifikans för välbefinnandet.

Några citat från några professionella favorit-ordvrängare:

“Tror du verkligen inte att det kan bli värre? Vad negativ du är! Det kan alltid bli värre”
Från Bodil Malmstens blogg

Smått och gott från George Carlin:
”Ett hem är ett ställe där du förvarar dina prylar på medan du är ute och skaffar fler prylar”

”Precis när jag upptäckt meningen med livet så ändrade de den”

“Atheism is a non-prophet organization”

Vi vill puffa för en bok som belägger saker som många av oss känner är alldeles sant. Och som dessutom förklarar varför det är så.

Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.
Av Richard Wlikinson och Kate Pickett

I denna viktiga faktabok presenteras forskning och statistik från 23 rika länder. Bland annat Sverige. Här blir det tydligt belagt att mer jämnt fördelade resurser bidrar till byggande av bättre samhällen. Många tabeller blir det, men slutsatserna är svåra att undgå.

I en artikel från DN kan du läsa mer om boken (men gå inte till seminariet kl. 13 på lördag som nämns där – artikeln är från 2010).

Utdrag från några recensioner:

”Ger ett av de mest övertygande och välargumenterade förslagen till social förbättring som jag läst på tio år. Jag hoppas att så många politiker som möjligt läser den. Budskapet om att det går att vända den negativa spiral som våra moderna samhällen befinner sig i är helt enkelt för hoppfullt för att de ska ha råd att missa det.” Ulrika Kärnborg i Dagens Nyheter

”Med en arsenal av tabeller och statistik smular boken sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla.” Göran Rosenberg i Dagens Nyheter

”Jämlikhetsanden utgör en ren guldgruva av forskningsunderbyggda argument för en mer rättvis fördelning av samhälleliga resurser. Vem kan med hedern i behåll propagera för ökad lönespridning, när det uppenbarligen är sämre inte bara för dem längst ner, utan också för dem längst upp?” Eva-Lotta Hultén i Göteborgs-Posten

”Med akademisk nit och redbarhet presenteras studie efter studie som verifierar bokens tes: jämlika samhällen är nästan alltid bättre.” Ann Heberlein i Sydsvenskan

”Det är näst intill omöjligt att inte hålla med författarna om att de samlade observationerna pekar i en tydlig riktning: jämlika samhällen är nästan alltid bättre än ojämlika samhällen.” Joakim Molander i Svenska Dagbladet

I en värld där ständig tillväxt via ständigt ökad konsumtion har varit svaret på alla frågor om hur samhällen utvecklas, behövs andra bilder för framtiden. Vi vet att majoriteten människor i rika länder inte ökar sin livstillfredsställelse genom ökad konsumtion, samtidigt som några miljarder fattiga människor skulle förbättra sin livskvalitet genom ökad konsumtion. Vi vet att de planetära gränserna inte håller för fortsatt färd i samma riktning. Vi vet att om alla människor skulle ha samma livsstil som vi i Sverige, så skulle det behövas 3,26 jordklot för att förse oss människor med nödvändiga naturresurser och för att ta hand om de utsläpp och det avfall vi genererar. Vi vet att det inte går ihop.

Tillväxt och ökad standard behövs i fattiga länder för att tillfredställa grundläggande behov, medan vi i den rika delen av världen behöver besinna våra begär. Hur ska detta gå till? Många hävdar att tillväxt är ett måste. Vad händer om vi ifrågasätter denna ”sanning”? Tänk om vi skulle ägna lite tid, kraft och hjärnceller åt att försöka hitta formerna för ”Tillräcklighetsekonomin”.

Låt oss först titta lite på hur det ser ut i det rådande ekonomiska paradigmet.

Vi nås då och då av kriskantade budskap om att något företag har minskat sin vinst jämfört med förra året. Exempelvis från 4,5 till 3,9 miljarder. Hoppla, hoppla – det var inte bra. Eller? Hur hemskt låter det? Ja, det är klart att börskursen faller eftersom det i de finansiella sfärerna finns förväntningar på att vinsten ska öka varje år. Mycket är för lite. Tillräckligt räcker inte. Det måste öka också. Även en minskning av ökningstakten framhålls som problematisk.

Andra ”larmrapporter” kan basunera ut att BNP bara kommer att öka 1-2 % per år de kommande åren. Att ekonomin inte växer mer kan komma att innebära att välfärdssektorerna får mindre resurser. Från traditionalistekonomister framhålls en enda lösning på dessa hemskheter: Vi måste konsumera mer. För tillväxtens skull. För att vård, skola, omsorg och andra viktiga verksamheter ska kunna ha rimlig bemanning sägs det.

För välfärdens skull ska vi alltså konsumera mera. Och för sysselsättningen såklart. Men finns det en automatik i att ökade vinster och tillväxt leder till fler arbetstillfällen och mer resurser i välfärdsektorerna? Sedan år 2000 har BNP ökat från c:a 2.727 miljarder till c:a 3.500 miljarder 2011 – en ökning med 773 miljarder eller runt 28%.

Nå, har det blivit bättre i landet på dessa 11 år? Har välfärden utvecklats? Har barngrupperna i förskolan blivit mindre? Har grundskolan berikats med resurser till fler lärare och bättre stöd till eleverna? Finns fler engagerade medarbetare i äldreomsorgen? Har operationsköerna minskat? Den direkta patienttiden? Väntetiderna på akuten? Har arbetslösheten sjunkit? Eller sysselsättningsgraden? Har influtna vinstskatter från lönsamma företag ökat i omfattning? Har det blivit 28% bättre sedan år 2000? Svårt att svara sant på utan att gräva i statistiken.

Hur som helst verkar vi utan vidare granskning svälja en massa sanningar. Som att det är tillväxt som förbättrar välfärden och skapar sysselsättning. Börjar det bli dags att skölja och spotta ut?

Jamen – säger vissa – vi måste ju växa. En ”sanning” som ofta hörs är att företag som inte växer går under i den internationella konkurrensen. Vad är det som gör att exempelvis ett byggkonsultföretag som verkar i Västra Götaland eller ett lokalt verksamt städbolag måste växa? Utvecklas – visst. Men varför måste en verksamhet som fungerar nödvändigtvis växa? Om verksamheten är rätt så stabil och ger ett lagom överskott som räcker till att betala eventuella räntor och amorteringar och investeringar. Och lite skatt.

Men, kanske är det viktigt att växa för vissa verksamheter. I alla fall för en del av industrin – den del som tillverkar produkter som ”förutsätter” storskalig produktion, är ”utsatt” för snabb teknisk utveckling, global konkurrens, är investeringstung och kapitalkrävande. I sådan omgivning kanske man känner att det är viktigt att växa. I alla fall säger chefer i sådana branscher det. Men, vi har sett exempel på hur det går med företag som försöker växa men som uppenbarligen inte tillverkar tillräckligt attraktiva produkter. Företaget satsar på att växa och försöker finansiera expansionen. Skattebetalarna står för lönegarantier då konkursen kommer. Och lånegarantier om staten har gått in med sådana för att rädda arbetstillfällen. Nu ska Volvo växa och satsar Volvo 35 miljarder på utveckling och tillverkning i Sverige. Alla hurrar. Pengar lånas från Kina och svenska staten garanterar 3, 5 miljarder. Kalkylen bygger på att försäljningen av bensin/dieselslukande exklusiva premiumpersonbilar ska fördubblas. Och detta i tider av finanskris, klimatkris och en framtid med stigande priser för energi och material.

Den hittills rådande ekonomiska ”logiken” skulle lite drastiskt kunna sammanfattas ungefär så här:
– Jobba mera, tjäna mera
– Då kan du konsumera mera
– Då bidrar du till tillväxten
– Ökad tillväxt ger ökad välfärd
– Ökade klyftor är bra för de driver på tillväxten
– Sparande är däremot inte bra
– Låna istället gärna pengar till din konsumtion i närmaste bank
– Räntorna hålls låga och finansiella regleringar ska inte störa
– Om bankerna inte får tillbaka utlånade pengar, så räddar staten dem med skattemedel
– Om högbelånade företags satsningar misslyckas, täcker skattemedel lönegarantierna
– Så behöver du inte tänka på konsekvenserna –  jobba på och konsumera på bara

Trots totalt 6 års indoktrinerande ekonomistudier har undertecknad i alla år haft svårt att se hur denna ekonomiska ”logik” kan nämnas på samma vecka som begreppet hållbar utveckling. Miljöhänsyn finns överhuvudtaget inte med i den ”logiken”. Inte konstigt att många ur den äldsta nu levande generationen gapar av häpnad över utvecklingen av det ekonomiska tänkandet. De som lärde sig att det är bra att spara först och köpa sedan. Verkligheten har väl också visat att denna logik har varit mer en ideologi än verklighet.

Vi hamnat många mil från den ursprungliga betydelsen av ordet ekonomi. Nämligen:

Läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet

Det är just där vi befinner oss och just den den läran vi behöver utvecklas i. Många läxor lär det bli framöver.

I Tillräcklighetsekonomin är pengar ett medel, inte ett mål. Sparande är sunt och ses som nödvändig grund för utveckling. Vinster kan vara tillräckliga för att avsätta till investeringar och ev. räntor och amorteringar. De måste inte med automatik öka varje år. Ett av våra favoritexempel på företag som tänker tillräckligt kan du läsa om här – i ett gammalt nyhetsbrev – under rubriken ”En pepparkaksbagare här bor i staden” (i samma nyhetsbrev från 2005 kan du passande nog också läsa en text om Förnöjsamhet och om mindre materialistiskt julfirande).

Är detta med Tillräcklighetsekonomin bara tomt och naivt drömmande? Det tror inte vi. De kriser vi nämnt – skuldkris, klimatkris och energiskris leder åt samma håll – lägre materiell konsumtion och förändrad inriktning på den ekonomiska aktiviteten (se bl.a rapporten Har tillväxten nått vägs ände?). Denna utveckling kommer, enligt allt fler, att göra det helt nödvändigt att övergå till något som kan kallas för Tillräcklighetsekonomi.

Det är tack och lov inte bara vi som tänker i termer av Tillräcklighetsekonomi. Läs till exempel Ingemar Tigerbergs utmärkta bok ”Från dystopi till ekoekonomi” (kapitel 3 heter Att konstruera en ekoekonomi). Läs mer om den boken här. Anders Wijkman och Johan Rockström har skrivit boken ”Bankruptning Nature” och i den efterlyser de en ny ekonomisk logik. I SvD 2012-12-05 fanns en artikel som sammanfattar deras tankar – och som vi sammanfattar nedan:

Vi behöver en ny typ av ekonomi, som bryter mönstret med en ständigt ökande energi- och materialomsättning. Skälen är främst tre.

1. Stigande priserna på energi och råvaror leder till lägre tillväxten blir lägre

2. Klimat och ekosystem är i fara som följd av nuvarande tillväxttänkande.

3. En omställning till cirkulär ekonomi där resurserna används effektivare, leder till att jobben ökar.

Dagens kris borde utnyttjas för att ta ett helhetsgrepp på utvecklingen, i stället för att bara skapa balans i finanserna. Naturens skafferi är inte oändligt stort och tiden är kort att åstadkomma en övergång till ett hållbart ekonomiskt system. Vad som krävs är en annan ekonomisk logik, där sociala och miljömässiga målsättningar ges starkt ökad prioritet.

En utveckling mot ökad resurseffektivitet förutsätter att affärsmodellerna ses över. Fokus måste vara att erbjuda hög kvalitet i kombination med längre livslängd, till exempel genom leasing av olika produkter – och tjäna pengar på vad som redan är producerat – i stället för att ständigt ta fram nya produkter. En bonuseffekt är att jobben blir flera i den serviceapparat som byggs upp.

Utvecklingen kan hjälpas på traven genom en skattereform. Lägg skatt på uttag av olika råvaror och sänk skatten på hållbar konsumtion och arbete. Ge samtidigt forskningen resurser för hållbar produktdesign och nya affärsmodeller. Genom ett sådant grepp kan den ekonomiska krisen användas för att utveckla en mera hållbar ekonomi, i ordets verkliga bemärkelse.

Se där. Nu vet vi vad som behöver göras för att närma oss Tillräcklighetsekonomin. Låt oss önska oss lycka till.

Nedtecknat av Fredrik W.

I nummer 29 av det förträffliga magasinet Camino kunde vi läsa om den saudiska prinsen Turki Al Faisal Saud som berättade att Saudiarabien ska satsa på att ställa om till 100 % förnybar energi. Wow.

De har insett att oljan sinar och då tycker Turki att det är onödigt att använda olja till så simpla ändamål som att driva bilar och generera el. Istället ska den allt mer begränsade oljan användas som den exklusiva råvara den borde varit i alla år den använts – endast till tillverkning av produkter som inte kan framställas på annat sätt.

Och säkert kan man så småningom hitta andra sätt att tillverka dessa produkter också.

Visst blir man lite glad ibland? Som när naturen överraskar….

Tack för bilden "Birdsmile", Björn Natthiko Lindeblad.

Har du någon gång varit frustrerad över att saker inte händer? Du är nog inte ensam. Här följer några exempel på folksjukdomar som förekommer på många arbetsplatser (vissa förekommer dessvärre också i internationella förhandlingar om klimatet) . Hoppas du inte känner igen dig i alltför många.

Vänta-och-hoppas-mentalitet – vi tar inte initiativ till förbättringar utan väntar och hoppas på att någon annan ska våga göra det.

Förbättringsemfysem – vi beslutar om utveckling/förändring/förbättring utan att avsätta tid och andra resurser till att jobba med utveckling/förändring/förbättring och misstänker från början att det därför kommer att kvävas av vardagens våta filt.

Prioriteringsfrosseri – vi prioriterar upp nya saker utan att prioritera ner gamla.

Grandiositetsgrasserande – vi formulerar visioner om hur fantastiska vi ska bli, men vet hela tiden att det är och kommer att förbli illusioner.

Värdegrundsvalium – vi formulerar fina ord för att vi ska ha en värdegrund, men utan att ge tillräckligt utrymme för samtal, utan att komma överens om vad orden betyder, hur de ska komma till konkret uttryck och hur vi ska följa upp dem.

Önskelisteutveckling – vi tror att vi håller på med idéproduktion eller brainstorming för att hitta konkreta idéer vi kan göra själva, men istället tillverkar vi önskelistor som vi hoppas andra ska uppfylla.

Mötesmos – vi har möten utan att ha bestämt oss för meningen med mötet och om mötet syftar till att informera eller diskutera och/eller komma fram till beslut.

Agendabullemi – vi är överambitiösa när vi bestämmer agendan vilket får effekten att ingen av alla de viktiga frågor som ska hanteras ges tillräcklig tid och respekt.

Skendelaktighet – vi låter alla komma till tals med sina synpunkter innan ett beslut formellt fattas, men tar bara hänsyn till de synpunkter som stämmer med det informella beslut som redan tagits.

Uppgraderingsutveckling – vi uppgraderar förra årets mål och planer med automatisk koeffecient utan att ifrågasätta och diskutera om det finns nya förutsättningar och om riktningen fortfarande är riktig.

Planeringsdöden – vi ägnar så mycket tid åt att utveckla och/eller bryta ned mål och göra handlingsplaner att vi inte har tid och ork att verkligen handla i riktning mot det som mål och planer handlar om.

Beslutsbegravning – vi fattar beslut som vi redan vid beslutstillfället vet inte kommer att bli varken genomförda eller uppföljda.

Ifrågasättandeflykt – vi undviker att påpeka vad vi egentligen håller på med (till exempel att vi ägnar oss åt något av ovanstående) även om det är uppenbart för oss.

Det är inte alltid som våra liv eller arbetsliv ser ut precis som vi vill att de ska se ut. Och det är klart att det ibland kan kännas som att vi inte kan rå på alla de omständigheter som påverkar vår konkreta livs- eller arbetssituation.

Ibland är det verkligen så, men även i de fall då vi faktiskt inte kan göra något åt en situation, kan vi alltid välja hur vi ska förhålla oss till situationen.  Och hur vi väljer att förhålla oss har en mycket stark inverkan på hur vi upplever situationen och på vårt välbefinnande som helhet.

Som vi ser det finns det bara fyra förhållningssätt att välja på då något inte är precis som vi vill att det ska vara – som arbetsgrupp eller individ: förbanning, förträngning, förnöjsamhet eller förändring. I kolossal korthet innebär dessa som följer:

Förbanning innebär att hantera det faktum att något är mindre bra genom att lufta vårt missnöje med att det är som det är – klaga, ondgöra oss. Utan att göra något åt situationen.

Förträngning innebär att vi försöker låta bli att tänka på det, känna av det och – absolut inte – prata om det. Helt enkelt försöka låtsas som det inte finns. Sopa det under mattan.

Förnöjsamhet innebär att vi faktiskt lyckas förlika oss med att det är som det är. Trots att det är som det är. Särskilt nyttigt är detta om vi faktiskt inte kan göra något alls åt det. Det hjälper också förnöjsamheten att använda aktiv uppskattning: att påminna oss om allt det andra som faktiskt är bra i vardagen, verksamheten eller relationen eller vad det nu handlar om.

Förändring innebär att vi använder någon liten del av vårt enorma egna handlingsutrymme för att göra något åt det som inte är som vi vill att det ska vara. Kanske kan vi inte fixa hela biffen själva. Kanske kan vi inte heller besluta om förändringen helt själva. Men, vi kan alltid ta ett initiativ till något som kan bidra åtminstone ett litet microsteg i riktning mot den förändring vi vill se. Och om vi inte ens kan göra det, så kan vi i alla fall förändra vårt förhållningssätt till saken. Som att gå från upplevt förändringsbehov till förnöjsamhet. Det är också en förändring.

Ett Gandhi-citat om förändring och det egna handlingsutrymmet: "You must be the change in the world you wish to see"

Har du också stött på människor som är väldigt positivt inställda till förändringar, men som inte själva är villiga att göra något för att bidra till att det ska bli någon förändring?

Denna kategori människor (som vi alla kanske ibland halkar in i) tillämpar en förändringsstrategi som vi kan kalla för ”vänta och hoppas”. Strategin kan yttra sig genom upprepade uttalanden om allt mellan himmel och jord som upplevs som ohållbart och som måste (eller borde) förändras. Som bristande resurser, klimatet på jobbet (eller hemma eller i biosfären), kollegor som inte samverkar, chefen, för många eller för få prioriteringar, utebliven uppskattning och feedback, sövande möten, orättvisor i världen eller vad som helst. 

Till de som begränsar sig till denna förändringsstrategi, vill vi framför allt säga: lycka till. Det kan hända att någon annan tar initiativ till den förändring du vill se. Kanske tar någon annan initiativ till saker som förbättrar det som behöver förbättras. Kanske kommer chefen med på nästa ledarutvecklingsprogram och kommer tillbaka som den ledare vi behöver för att trivas och få utlopp för din potential. Kanske ökar resurstilldelningen. Kanske kommer de som finns runt oss i vardagen helt plötsligt – utan förekommen anledning –  på vilken förträfflig människa vi är och börjar ge oss den uppskattning och bekräftelse vi både förtjänar och längtar efter. Kanske väcker någon frågan om vi kanske skulle kunna diskutera hur vi genomför våra möten. Kanske, kanske inte. Som sagt: lycka till.

En alternativ strategi är att ta egna initiativ för att åtminstone försöka bidra till förbättringar vi vill se. Att använda vårt alldeles egna handlingsutrymme. Inom varje människas handlingsutrymme finns miljarder saker som vi precis när som helst – utan att behöva komma överens med någon annan människa – bestämma oss för att ta initiativ till för att försöka förbättra för oss själva och andra.

Kanske börja med något som förbättrar något eller sluta med något som kanske försämrar. Eller göra lite mindre av något och lite mer av något annat. Eller göra något på ett lite annorlunda sätt. Eller försöka se på saker på ett lite annorlunda sätt och förhålla oss lite annorlunda till olika företeelser (som begränsade resurser). Eller bestämma oss för att bemöta människor lite annorlunda.

Sedan finns ju också ett stort outnyttjat utrymme inom vilket vi inte kan bestämma helt själva, men där vi kan ta initiativ till förändringar. Om exempelvis våra möten är tråkiga, kan vi kanske inte bestämma på egen hand att vi ska prova ett annat sätt att ha mötena, men vi kan – och det ligger inom vårt eget handlingsutrymme – när som helst bestämma oss för att väcka frågan om hur vi har våra möten, ta initiativ till en diskussion. Eller komma med ett konkret förslag som vi skulle kunna prova.

Några spaningar och det här med att använda vårt eget handlingsutrymme i syfte att försöka få med andra på förändringar:
1. Om vi tar initiativ till förändring, så ökar chansen att en förändring blir av.
2. De förändringar vi själva tar initiativ till blir oftare i den riktning vi själva vill att förändringen ska ta.
3. Även om vi inte lyckas med förändringar vi tar initiativ till och föreslår för andra, så mår vi bättre av att ha försökt förändra än av att låta bli.
4. Om vi inte ger upp så kan droppen till sist urholka stenen

Här finns alltså inte bara reella möjligheter till faktisk förändring, utan också en källa till ökad upplevelse av vardagsmakt och välbefinnande

För dig som inte bara vill vänta och hoppas på att någon annan ska göra något – fundera gärna över vad du själv kan göra, rent konkret, utan att behöva komma överens med någon annan, för att bidra till förbättring av något som du verkligen vill förbättra. Sedan, när du utforskat ditt handlingsutrymme kan du ju bestämma dig för att verkligen använda det. Och verkligen göra något åt något.

Det är sannolikt inte lätt att vara ödmjuk i en tid som präglas av överord i syfte att framhålla egen grandiositet i konkurrens med andra. 

I ambitiöst putsade CV omnämns okvalificerade sommarjobb som ”flera år branschen”.  Alla är flexibla samarbetskonstnärer med glödande engagemang för just det som aktuell ansökan avser. Företag, kommuner och utbildningsinstanser basunerar ut budskap som ska få oss tro att just deras sockrade erbjudande befinner sig på en högre nivå än andras.

Men vad händer då någon i en folkmassa ställer sig på tå för att se (eller synas) bättre? Jo, andra som vill samma sak gör samma sak. Till slut står alla på tå. Är det utveckling med innehåll? Eller ett nollsummespel med kramp i vaderna som främsta konsekvens?

Låt oss hoppas att det finns det en framtid för ödmjukhet; för människor och organisationer som undviker inflationsdrivande ordflöden för att förhärliga sig själva. För sådant som vinner i längden för att det är gediget och verkligt. Då behöver vi nog hjälpas åt att skilja ödmjuk substans från innehållsbefriade illusionsnummer.

(text inspirerad av ett seminarium med Mats Alvesson och hans bok "Tomhetens Triumf")

"Happiness is when what you think, what you say, and what you do are in harmony"

"You must be the change you wish to see in the world"

Den amerikanske stå-upparen George Carlin kan väl närmast betraktas som en nutida Lenny Bruce, med allt vad det innebär av förmåga att uppröra känsliga personer. Här följer en av hans betraktelser:

”Det mest orättvisa med livet är hur det slutar. Alltså, livet är mycket tufft. Det tar mycket tid. Och vad är slutresultatet? Döden. Ska det vara bonusen? Jag tycker att livscykeln är helt bakvänd. Man skulle börja med att dö, för att ha det gjort. Sen bor man på ålderdomshem. Man blir utsparkad när man är för ung, man får en guldklocka och börjar jobba. Man jobbar fyrtio år tills man är ung nog att gå i pension. Man tar droger, dricker sprit, festar om, man förbereder sig för högstadiet. Man går på mellanstadiet, man blir liten, man leker, helt ansvarslös, man blir en liten baby, man återvänder till livmodern, man flyter omkring sina sista nio månader … och försvinner i en orgasm.”

Till detta kan också läggas en annan , numera överspelad (inte bara för att George har avlidit), observation från George C:

”Att tillåta rökning i en del av en lokal är lika dumt som att säga att det är OK att urinera i en del av en simbassäng”