Sevärt

Utöver verkligheten själv, är kanske film en av de mer reflektionsstimulerande företeelser som finns.

Om du klickar här får du nästa 400  tips på filmer som både är bra och bra för reflektion.  Det finns ju hur många fler filmer som helst och  förteckningen visar bara de filmer som  finns i Tidsverkstadens filmbibliotek. Listan tar upp titel, regissör, kort-kort beskrivning och kategori. Tips till ytterligare reflektionsstimulerande filmer mottages tacksamt.

För den som är extra intresserad av film, kommer nedan några tips på titlar som föll oss  i smaken på årets (2011) filmfestival i Göteborg. Vi kan bara hoppas att flera av dem kommer på bio någon så att många får se dem. De presenteras nedan med samma text som i festivalprogrammet. Om du vill se Fredriks festivalschema kan du klicka här.

Parked
Regi: Darragh Byrne
Fred bor i bilen. Hans liv har nått en återvändsgränd och att börja om verkar inte vara värt besväret. Men när Cathal, en ung man med drömmar och framtidshopp, parkerar sitt liv några parkeringsrutor bort får Fred en knuff i rätt riktning. Ynglingens entusiasm smittar av sig och långsamt börjar hans äldre granne få sitt liv på rätt köl igen. Men Cathals problem är värre, och hans allt tyngre drogberoende gör inte saken bättre. Darragh Byrne debuterar med en varm film om utsatthet och vänskap. Skildringen av de hemlösas situation är befriad från stereotyper, och socialrealismen balanseras upp av en stor portion humor. Men det råder inga tvivel om att livet utanför marginalerna är allt annat än en dans på rosor.

The Health Factory (Helsefabrikken)
Regi: Håvard Bustnes.
“Sjukvården ska effektiviseras”, säger politikerna och ropar på marknadsanpassning. Frågan är bara hur man sätter ett pris på hälsa och vad händer när en förlossning med komplikationer ger mer pengar till sjukhuset än en utan. The Health Factory visar konsekvenserna med norska sjukvården som exempel. Vi får se landets förra hälsominister storögt imponeras av Toyotas bilfabriker och deras mekaniska logistik för att sedan införa och kräva tillämpning av samma principer inom sjukvården. Det blir smått Kafka-artat när en tidsstudieman från Ernst & Young mäter hur länge en sjuksköterska tröstar en rädd, äldre patient. Världens främsta experter på vårdfrågor säger sitt och det är en avhumaniserad bild av framtiden de målar upp i denna en av festivalens mest angelägna filmer.

72 days
Regi: Danilo Serbedzija.
I sin första film använder regissören Mustac sin berömda pappa Rade Serbedzija för att spela en av huvudrollerna i denna nattsvarta berättelse som utspelas i den fattiga kroatiska landsdelen Lika. Efter döden av mor- och farföräldrar bestämmer sig medlemmarna i en familj att besöka ett sjukhem och “köpa” en ställföreträdare för sin avlidna mormor, detta för att inte förlora den amerikanska pensionen som hon hade. Besökare med smak för lite absurda och beska samhällssatirer som berättas i ett behagfullt tempo skall inte missa 72 Days. Filmen vann flera priser på den kroatiska nationella festivalen där den också blev en stor publikfavorit.

Lily Sometimes
Regi: Fabienne Berthaud.
Ludivine Sagnier och Diane Kruger är formidabla som två systrar i Fabienne Berthauds livsbejakande drama om hur svårt det kan vara att ta ansvar för dem man älskar och om vad som egentligen är normalt och onormalt. Sagnier spelar den excentriska Lily som lever ett obekymrat liv tillsammans med sin mor på landet. När modern plötsligt dör får storasyster Clara rycka in från Paris för att avgöra om Lily kan klara sig själv. Det leder till en rad konflikter, som utmanar Claras välordnade livsval och ger oss ett engagerande drama med både energi och färg. Berthauds andra långfilm (efter Frankie) vann det prestigefyllda Art Cinema-priset i Director’s Fortnight i Cannes förra året.

Copacabana
Regi: Marc Fitoussi.
Alltid fantastiska Isabelle Huppert är i högform i rollen som den excentriska och utlevande Babou i denna underfundiga och varma komedi. Babou bryr sig inte det minsta om vad omvärlden anser om henne, tills den dag hennes dotter berättar att hon ska gifta sig och inte vill se henne på bröllopet, rädd för att mamman ska stjäla tillställningen. För att bevisa för dottern att hon är ansvarstagande, skaffar sig Babou jobb som mäklare på den belgiska landsbygden. Där blir hon ett minst sagt udda inslag med sina okonventionella metoder. Copacabana är en charmant – och klart originell – komedi som också lyckas baka in en fin mor/dotter-skildring i mixen. Med andra ord, en festivalfavorit i ordets rätta bemärkelse!

Run If You Can
Regi: Dietrich Brüggemann
Ett lite udda triangeldrama med rullstolsburna Ben, hans skötare Christian och cellisten Annika som bokstavligen ramlar in i deras liv. Ben är 26 år och har under lång tid spanat in Annika från sin balkong när hon cyklar förbi med sin cello på ryggen. Han vet att hon är kvinnan han alltid drömt om, men när hon via hans nya skötare Christian på riktigt kliver över hans tröskel vet han inte längre vad han ska tro. Ingen kan väl ändå vilja ha en rörelsehindrad kille i rullstol och han gömmer sig bakom en bitsk ironi för att slippa bli sårad. Tillsammans tvingas de tre rätt udda karaktärerna att konfrontera sina inre rädslor och våga språnget vidare ut i livet.

Benda Bilili!
Regi: Renaud Barret, Florent de la Tullaye.
En grupp polioskadade gatumusiker i Kongos huvudstad Kinshasa startar bandet Staff Benda Bilili (ungefär “se bortom ytan”) som motgift till livets elände och börjar sjunga om sina egna livsöden. De franska dokumentärfilmarna stöter på dem, introducerar en musikproducent och följer arbetet med första skivan. Den blir en braksuccé och bandet får chansen att åka på en Europaturné som fått uppföljare ? Staff Benda Bilili spelade i Göteborg så sent som i somras. Filmen är en nästan otrolig framgångssaga med hypnotiserande rumbasväng och starka personligheter, som gatupojken Roger som kan battla vilken gitarrist som helst med sin ensträngade luta tillverkad av en gammal konservburk. Men nyanserna finns också här – steget från gatorna till internationell berömmelse är inte enkelt.

Blue Valentine
Regi: Derek Cianfrance.
Michelle Williams och Ryan Gosling spelar ett gift par som tampas med vardagen och sin relation. De har kört fast och gör under en helg ett försök att lösa problemen. Kammarspelet blandas med tillbakablickar av hur de en gång träffades och förälskade sig. Regissören Derek Cianfrance är ett namn att lägga på minnet. I denna sin andra långfilm har han skapat ett nyansrikt drama som brinner i varenda bildruta. Det är sorgset, men samtidigt vackert och oerhört drabbande. Blue Valentine är utan tvekan en av förra årets bästa amerikanska independentfilmer där två av USA:s mest talangfulla skådespelare får excellera och spela ut hela sina register. Ingmar Bergman hade sannolikt varit mycket nöjd med denna Scener ur ett äktenskap för 2000-talet.

El Medico – The Cubaton Story
Regi: Daniel Fridell.
I en dokumentär sprängfylld av sköna rytmer och det kubanska gatulivets grymt häftiga danser följer vi läkaren Reyniers strävan mot sin stora dröm. Under artistnamnet El Medico vill han sprida sin musik över världen och bli en stjärna. När han träffar den svenska musikproducenten Michel och slår igenom med hiten “Chupa chupa” öppnar sig möjligheterna, men samtidigt hopar sig problemen. I Kuba ska doktorer arbeta i revolutionens anda och Reynier tillåts inte lämna landet. Dessutom vänder hans mamma honom ryggen när hon får se hans sexistiska musikvideor. I en film som belyser skillnaderna mellan kapitalism och kommunism tar vi del av oförglömliga scener som både upprör och berör, men som samtidigt får oss att vilja dansa ut ur biosalongen.

The First Beautiful Thing
Regi: Paolo Virzì
Paolo Virzì förblir trogen sina hemtrakter i Toscana. Det här är ännu en personlig barndomsskildring från hemstaden Livorno. I centrum står modern Anna med skådespelardrömmar som sonen Bruno försonas med. Filmen rör sig lätt och elegant mellan nutid och 60- och 70-tal. En resa som också speglar Italiens utveckling med drömmar, dolce vita och grusade förhoppningar. Rollen som den vuxna Anna kunde inte ha spelats bättre än av Stefania Sandrelli som vi sett i många av Ettore Scolas filmer. Svart, men varmt och tårarna känns äkta. Det är la Sandrellis förtjänst – hur kan det verkligen vara möjligt att hon redan gjort film i 50 år? Naturligtvis publiksuccé i Italien och landets Oscarsbidrag.

Outside the Law
Regi: Rachid Bouchareb.
2006 stal Rachid Bouchareb uppmärksamheten i Cannes med Infödd soldat om nordafrikanska soldater i den franska armén under andra världskriget. Förra året lyckades han igen skapa uppståndelse med ännu ett stort anlagt politiskt drama, den här gången om tre algeriska bröders öden från att de lämnar sitt hemland till att de återförenas på 1950-talet i Paris kring den algeriska självständighetsrörelsen. Du hittar både gangster-action och stora känslor i Boucharebs manipulerande hämndfilm på historien, men Outside the Law, som är Algeriets bud på en Oscar, vittnar samtidigt om att den talangfulla Bouchareb har mod på de stora ambitiösa berättelser, som kan förändra folks världssyn.

Tilt
Regi: Viktor Chouchkov Jr
Under de mest turbulenta åren i slutet av 1980-talet när Bulgarien skiftade från kommunism till demokrati enligt västerländsk modell, blir Stash och Becky kära i varandra. Förutsättningarna är inte de bästa eftersom Becky är dotter till polischefen medan Stash är en utmanande våghals som drömmer om att starta en bar med flipperspel. När han åker dit för att sälja porr, tar pappa polischefen tillfället i akt och tvingar den olämplige svärsonen in spe att fly landet. Stash hamnar som gästarbetare i en liten tysk stad och när han återvänder till Bulgarien är inget som förut. Denna flyhänt berättade historia med starka skådespelarinsatser bygger på verkliga livsöden, och skildrar olika sätt att handskas med stora samhällsförändringar – att sko sig själv eller förbli trogen sina ideal.