Kärlekens konsekvenser

Kärlek får konsekvenser. Vi blir alla påverkade av visad, ovisad, avvisad, oviss och obefintlig kärlek. Ordet kärlek är kanske lite starkt. Att bekräfta någon och visa uppskattning är också en kärlekshandling.

Bekräftelse kan handla om allt ifrån att överhuvud taget bli sedd av en annan människa till att få lite positiv feedback, ett varmt erkännande eller tydlig uppskattning. Våra behov av bekräftelse kan få oss att töja oss bortom det rimligas gräns. Särskilt när det gäller jobbet. Omgivningen vänjer sig snabbt vid att jag är duktig och gör det jag ska. Det blir normalt och det som är normalt uppmärksammas normalt inte. Vare sig av mig själv eller av andra. För att få uppskattning får jag töja mig utöver det normala.

Och om jag ofta töjer mig utöver det normala, blir det till slut också normalt. Ribban för att få bekräftelse höjs på så sätt ständigt. Våra bekräftelsebehov riskerar att leda in oss i ett ekorrhjul som drivs av att vi behöver prestera mera för att få bekräftelse.

Men vi får inte tycka att vi är dumma som går på det här. Det är en grundläggande mänsklig önskan att bli bekräftad. Vi vill det allihop. Och det börjar tidigt. Gick du i simskola när du var liten? Hade en sån där märkessköld på väggen i ditt sovrum? Vad handlade det om egentligen? På försommaren tvingades du ner i svinkallt vatten med en löjlig simdyna på ryggen och så skulle du böja dig framåt så att munnen kom under vattnet och blåsa ut luft så det låter lite. ”Jätteduktigt, här får du kaffekoppen”. Ett litet märke att sätta upp på märkesskölden. Nästa gång blir det lite mer avancerat, men du töjer dig och fixar även det.Till slut har du märken som heter Grodan, Fisken, Magistern och så vidare. Tänk vad härligt – tecken på att du är duktig.

Och på den vägen är det. Vi fortsätter att sträva efter och samla märken som tecken på att vi är duktiga, viktiga och omtyckta. Eller rättare sagt: tecken på att omgivningen ser oss som duktiga, viktiga och tycker om oss. När åren går blir övningarna svårare och märkena färre och det krävs mer av oss för att vi att få dem.
Men det finns bakdörrar ur ett bekräftelseberoende. Den ena vägen är att minska utifrånstyrningen till förmån för ökad inifrånstyrning. Det kan vi göra genom att utveckla vår självkänsla och bli bättre på att uppskatta oss själva – då behöver vi inte töja oss lika mycket och inte kämpa lika hårt för att få bekräftelse från andra. Den andra vägen handlar om att utveckla våra nära relationer och odla goda gemenskaper. För tillsammans med nära och kära och goda vänner kan vi förhoppningsvis vara oss själva och bli kärleksfullt bemötta. Trots eller tack vare att vi är som vi är – utan krav på att prestera för att duga.

Från TidsverkstadsTankar nr 8, 2003