Till Startsidan

Om förebilder

Jag och mina arbetskamrater på kontorskollektivet Lusthuset i Göteborg har en lunchrestaurang dit vi ofta går. Härom månaden hamnade vi i våra favoritfåtöljer – de som brukar blir över när alla de vanliga borden är tagna, men som vi helst sitter i. Att sitta i låga armstödsfåtöljer ger en annan stämning åt rutinlunchen, det bli mer avslappnat, reflekterande, kreativt.

Hur det nu var kom vi att tala om konsumtionssamhället. Om platt-TV, om årets julklapp, om hur mycket varje svensk hade espenderat i julhandeln. Om varför vi konsumerar, vilka behov vi tillfredställer, och att det kanske inte alltid är de behov som vi tror vi tillfredställer som vi egentligen behöver tillfredställa.
Via lite olika turer hamnade vi ett samtal om betydelsen av föregångare och förebilder, och de olika för och nackdelarna med det inflytande som andras exempel har på oss.

Det där samtalet har av någon anledning dröjt sig kvar hos mig, och jag har försökt formulera för mig själv vad det egentligen handlade om, och vad det är som gör att jag känner en intuitiv avvaktan inför förebilder och en försiktig nyfikenhet inför föregångare. Jag tror att det har något att göra med min skepsis mot auktoritet å ena sidan, och mitt behov av frivillighet och fria val å  den andra sidan. Kanske också något med min oro för att misslyckas, för att göra fel.
Det är så lätt, och det är så populärt, att gå i den auktoritära fållan, och ännu lättare om den döljs bakom så allmänt omhuldade begrepp som förebilder. Vem kan säga emot stridsropet att vi behöver fler förebilder i skolan, att vi behöver förebilder i karriären, som föräldrar, som miljövänner?

Och ändå tänker jag, är det precis det vi behöver göra. Vi behöver säga emot våra förebilder. Och inte bara det, vi behöver ifrågasätta hela idén att vi behöver förebilder, därför att själva idén om behovet av förebilder riskerar att ta ifrån oss kraften i vårt personliga och medvetna val.

För mig blir en förebild något ur det förgångna, en mall från det som har varit som vi lägger över det som skall komma. En föregångare däremot, känns som den friska fläkten från nuets absoluta framkant, och som vädrar ut i unkna rum och bland ingrodda tankar och vanor.

Jag tror det finns en längtan hos de flesta av oss att följa, snarare än att försöka själva och behöva ta ansvar för att göra fel, misslyckas, och riskera att få utstå skam. Hittar jag en förebild att följa blir det på något sätt också han eller hon som har ansvaret.

Men vad skulle kunna vara fel med att försöka något nytt, något oprövat och okänt, och misslyckas? Vad är ett misslyckande annat än verklighetens varsamma hand som visar mig hur den faktiskt ser ut och fungerar? Innebär inte ett misslyckande att jag ändå kommit en bit på väg mot det jag vill uppnå, att jag har försökt, fått möjlighet att lära mig något nytt, och sannolikt står bättre rustad inför nästa steg?

Om jag fick önska mig något, så här i slutet av dagen, är det att jag skulle våga misslyckas mer…



1 Kommentar till “Om förebilder”
  1. 1

    Johanna skriver:

    Jag ville bara säga att det otroligt bra skrivet, även om ja är dålig på att uttrycka mig så är det här precis det ja känner att man känner sig ”misslyckad” av att inte klara det ens förebild klarar hur lätt som helst och man stämplar sig själv som ett stort fel.

Skriv en kommentar

Föreningen Tidsverkstaden   •   Södra Larmgatan 6   •   411 16 Göteborg   •   e-post: info@tidsverkstaden.se
Copyright © 2017 Föreningen Tidsverkstaden  •  Om cookies  •  Webmaster  •   Credits  •   Powered by WordPress