Om enkelhet

Jag har mer och mer börjat bli uppmärksam på hur jag i mitt liv har två mot varandra verkande tendenser. Den ena gillar komplexitet och utmaningar. Ställd inför en uppgift eller ett problem vill denna del i min personlighet hitta system, skapa ordning, strukturera, förändra och effektivisera.

Den andra föredrar det enkla, okomplicerade och lätta. Den föredrar den lösning som oftast går ut på att ta ett steg tillbaka, släppa taget och låta något vara som det är.

I takt med att jag har blivit mer uppmärksam på dessa olika vägar att möta ett problem, inte bara i mitt eget liv utan också i mötet med andra människors bekymmer och livsfrågor, har det mer och mer gått upp för mig att det i nästan varje situation finns ett mer eller mindre tydligt val mellan en förenklande respektive en komplicerande väg. Det har också blivit tydligt för mig att det inte bara är jag som tenderar att välja den komplicerande snarare än den förenklande lösningen när något inte är som jag vill att det skall vara. Det komplicerande verkar vara regeln, det förenklande undantaget.

Vi lever idag med en tidsanda som väldigt mycket handlar om att göra saker. Ställda inför en svårighet, utmanade av en brist eller ett obehag, är vår omedelbara och instinktiva reaktion nästan alltid att vi skall göra något. Vår impuls är att handla, och vår idé om vad det innebär att handla går ut på att fixa, laga, skaffa nytt, skaffa mer eller byta ut. Det är sällan som vi ställer oss frågan vad det är vi Inte skall göra.

Att sluta göra något är många gånger den enklaste, om än inte den lättaste, vägen till förändring i en oönskad livssituation. Det kan handla om, för att bara ta några exempel, att sluta med det jag gör när jag försöker vara duktig, eller sluta med det jag gör när jag försöker göra något bättre än jag kan, eller att sluta med det jag gör när jag försöker vara den perfekta partnern, mannen, hustrun, kvinnan.

Det är inte lätt att omedelbart känna igen och säga nej till impulsen att Göra något i en oväntad och oönskad livssituation. Ofta väljer vi att möta problem genom att addera något, t.ex. mer motion, mer semester, mer hushållmaskiner, fler stimulerande arbetsuppgifter, eller andra konkreta saker som innebär att vi kan "göra något åt" vår situation. Jag tror vi är många som har mycket att vinna på att lära oss känna igen denna vana hos oss själva. Jag tror också att vi på samhällsnivå många gånger fastnar i ett görande och agerande som bara förflyttar eller förändrar ett problem, att vi hamnar på en komplicerande väg där vi hade farit bättre på en förenklande.

Roy Anderssons märkvärdiga film "Sånger från andra våningen" inleds med citatet "Älskad vare den som sätter sig", ett citat som fångar så mycket visdom i sin enkelhet att det ibland kan ge mig rysningar när jag tänker på det. "Älskad vare den som sätter sig". För mig talar citatet om stillhet och enkelhet som vägen till kärlek och livets allra djupaste värden. Det påminner mig om hur ofta jag hamnar i situationer där jag vill agera och göra något, och hur befriande det är de gånger jag inser att det är genom att sluta göra något som min oro eller frustration kan upplösas.

Hur skönt det är att minnas att "Älskad är den som sätter sig".