Tidsbrist
Känslan av att ha brist på tid verkar väldigt utbredd idag. Kanske hör vi så mycket snack om detta för att upplevd tidsbrist är helt OK att prata med andra om. Ett tag betraktades det i många sammanhang till och med som lite häftigt att ha ont om tid. Det sågs som ett tecken på att man var aktiv och efterfrågad.
Många människor tycker inte att tiden räcker till. Det beror knappast på att vi har mindre tid än tidigare generationer, utan snarare på att vi försöker pressa in fler saker i veckans 168 timmar – våra ambitioner att hinna med saker på dessa timmar har ökat. Fenomenet bör därför kallas för ”upplevd tidsbrist” och inte tidsbrist.
Många brottas med almanackor fyllda av möten och göromål som syftar till att tillfredsställa både andras och egna krav och förväntningar. Det handlar inte enbart om arbetet. Hela livet bokas in. Ambitionen att vara duktig, viktig och omtyckt på livets alla arenor kan få den tåligaste att gå på knäna. En lista över våra ambitioner om hur vi vill vara kan bli löjligt lång: kärleksfull partner; god förälder; vän att lita på; snäll son/dotter; trevlig och produktiv arbetskamrat, medarbetare eller chef; omtänksam släkting; aktiv föreningsmedlem; engagerad samhällsmedborgare som källsorterar och dessutom gör alla möjliga val av premiepensionsförsäkring, husläkare, el- och teleleverantör, politiskt parti (nu även med personval) för riksdag, kommun och landsting, kyrkofullmäktige, EU-parlament samt hjälper farmor att hitta en värdig äldreomsorg och stöttar barnen i att göra egna medvetna val av skola med olika huvudmannaskap, pedagogik, program, linjer, inriktningar och valbara kurser. Sen gäller det att motionera för att sköta om kroppen så att vi rent fysiskt orkar med vardagen.
Det kan vara svårt att förstå att vi klarar av allt detta. Kanske står svaret att finna i det faktum att vi svenskar i genomsnitt ”vilar upp” oss framför TV:n motsvarande 25 hela dygn varje år. Men å andra sidan tar det ju rätt mycket tid från allt annat.
Höga ambitioner är kanske den främsta orsaken till upplevd tidsbrist. Känslan av tidsbrist får oss naturligt att öka farten för att hinna med vilket kan leda till att vi missar mycket av det som gör livet värt att leva. Om vardagen rusar fram i 140 km/h, behövs all koncentration på vägen och trafiken. Den övriga omgivningen blir suddig och svår att relatera till. Hur klarar vi att förhålla oss till oss själva, dem som står oss nära och andra människor då allt utom vägens markeringar är suddigt? Hur stor makt över vårt vardagsliv har vi då våra ambitioner förvandlar oss till en kula i vardagens flipperspel?
Men visst kan det kännas kul med fart. Och hastigheten behöver inte vara ett hinder för en bra vardag – så länge vi följer skyltarna mot den destination där vi finner verkligt värde i vardagen.
I vårt land har en stor del av befolkningen helt andra problem som också har med tiden att göra – de har för mycket tid. De lyckas inte fylla tiden med aktiviteter eller inaktiviteter som gör vardagen tillräckligt värdefull. Då känns tiden inte för trång utan för rymlig. Tiden kan bli till en fiende och vardagen går ut på att slå ihjäl den. Orsaken kan vara arbetslöshet eller olika slags ofrivillig pension. Samtidigt kan vardagen vara alldeles förträffligt meningsfull även utan ett arbete.
Meningslösheten finns minst lika mycket representerad i den tidspressade vardagen. Många hittar ny mening och livsgnista då de går från ekorrhjul till deltidsjobb. En värdefull vardag har väldigt lite med välfylld almanacka att göra.
Utdrag ur boken ”Rik på riktigt”