Navigering

Heta nyckelord

Teman

Tidsverkstaden - forum » Downshifting

11. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Har läst och läst. Det verkar finnas en glädje i att teoretisera bland en del inlägg. Men oavsett vad fenomenet kallas så handlar det väl om att människor som byter liv gör det för att dom inte är bekväma i det liv dom lever. Se'n är dessväre långt ifrån alla unnade lyxen att kunna välja fritt.

    Men jag tror också det finns en "fara" i att realisera obestämd längtan. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, typ.

    Jag och hustrun har valt. Sedan barnen flugit ut har vi valt bort pengar, istället valt tid. Vi kände oss inte bekväma med det liv vi levde och eftersom vi tror vi bara har det här livet (vi saknar religiösa perspektiv!) så anser vi att vi ska vara ärlig mot de egna känslorna och göra något åt situationen ifall skorna känna obekväma. När vi hade möjlighet att välja så valde vi bort en massa materiella värden få ett mer harmoniskt och komfortabelt liv i stort och smått.

    Blev det bra då? Högst rimlig fråga. Vet inte, är nog det sannaste svaret. När man väl tagit ett steg bort från stress och hets så kommer nästa fråga. Räcker det, eller ska man välja bort mer? Vi bor fortfarande kvar i Stockholm, men borde vi flytta ut på landet? Skaffa mindre? Leva enklare? Även om vi jobbar hårt på vår förnöjsamhet, vilket jag tror är väsentligt i sammanhanget, så kan man ju reducera mer.

    Jag tror det behövs något som vi saknar, "en plan". Något att hålla sig till. Annars kan "downshifting" bli lätt annorektiskt.

    Men sammanaget tror jag fenomenet är en reaktion på det samhälle fler och fler finner orimligt. "Ska det va på det här viset?" för att citera en TV-profil. "Ja" säger regeringen, vi ska i princip jobba till vi dör. "Nej" säger magkänslan. Absolut inte!

    Publicerat för 2 år sedan #
12. 

    sofia
    Medlem

    Angående DN med fleras artiklar om downshifting tycker jag att Jörgen har en poäng i att detta framställs som någonting som framför allt är relevant för grupper med stark ekonomi. Många trendanalytiker o.dyl. har på senare tid också framhållit att "trendkänsliga" grupper som välutbildade, övre medelklass etc. har börjat ifrågasätta konsumtionssamhälle och livsprioriteringar, men oftast innebär också detta att det framställs som en typ av elitverksamhet. Alltså någonting som riskerar att leda till att många känner att det inte är för dem. Samtidigt tycker jag också att det finns en poäng i att just ta upp exempel med personer med "lyckade" karriärer som valt att downshifta eftersom det också problematiserar vad det innebär att lyckas. För många är att lyckas just att ha en framgångsrik karriär och tjäna mycket pengar. När de här "lyckade" människorna kommer fram och säger att lyckan inte fanns att hitta där kanske det också kan väcka nya tankar vad gäller ens livsval. Jag har precis själv avslutat en lång utbildning och känner av pressen från omgivningen att det nu är dags att börja bygga upp en karriär, att göra rätt/strategiska val för att gynna denna karriär på bästa sätt, allt medan jag själv starkare och starkare känner en vilja att lämna storstaden (där ju jobben och de flesta karriärsmöjligheterna finns) för ett enklare liv på landet. Vi studenter bombarderas fullkomligen av tips om hur man ska lyckas bättre i sin karriär och ett bemanningsföretag för studenter som slagit mynt på den oro som detta skapar bland många använder som sin slogan att de "ger en bättre köplats till framtiden"(!) Att läsa om dessa välutbildade och högpresterande människor som valt att hoppa av karriärshetsen är därför upplyftande för just mig och stärker min känsla att det inte är den vägen jag vill gå.

    Publicerat för 2 år sedan #
13. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Jag fastnade för det som Anonym här tidigare skrev om att skära ner på saker i sitt liv lätt kan bli anorektiskt. Jag tror att det finns en sådan risk. Det jag gjorde räckte inte, jag är ändå inte helt lycklig och tillfreds. Men kanske om jag skär ner ytterligare?

    Sen tänker jag att precis som att det är åtråvärt med ett välbetalt arbete så kan "downshifting" vara åtråvärt och stämma överens med ens självbild, utan att för den sakens skulle vara "sant" för en. Jag menar att precis som många jagat "traditionell status" om man kan kalla det så, och upptäckt att det inte var vad man sökte, så finns kanske samma risk när det gäller en annan typ av status knuten till "downshifting". Kanske tänker jag helt galet.

    Men det slog mig att status på olika områden ibland byter laddning. Kanske inte i alla grupper, men i flera samtidigt. I mina ögon framstår förstås "downshifting" som positivt för människan, men jag tror det är en lång process att hitta sin individuella balans hur långt man vill gå. I alla fall för mig. Jag har sett mig själv nästan som gröna vågare där jag har suttit i min lägenhet i stan och längtat ut till naturen och det enkla och billiga livet. Men när det kom till kritan så valde vi en toppmodern lägenhet(visserligen på landet) i stället för ett 1800-talshus där vi skulle få fixa det löpande arbetet själva, kanske skulle det bli kallt ibland och komma in möss, strömmen skulle gå etc. Kanske var steget också för långt och det var mycket som inte stämde, men min självbild fick sig en revidering hur som helst.

    Publicerat för 2 år sedan #
14. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Alla vi vet ju innerst inne hur vi vill leva våra liv. Det gäller att lyssna uppmärksamt på sin egen inre röst. Jag har själv valt att 'downshifta' men inser att det är för att vi har det ganska gott ställt. Jag håller med att de flesta svenska familjer skulle kunna leva gott även om båda jobbade 'bara' 75%. Men vi verkar aldrig ha tillräckligt. Det är en fråga var och en kan ställa sig och sedan svara ärligt. Alltså 'hur mycket är tillräckligt för dig'. Lev i nuet. Livets mening kan inte vara att sitta på ett kontor för att spara till ens pension

    Publicerat för 2 år sedan #
15. 

    Eva
    Medlem

    Det här med att ha en plan, som någon skrev, tror jag är viktigt. Man behöver förbereda sig både ekonomiskt och mentalt för att göra en ordentlig förändring i livet. Även om man har råd att jobba deltid säg 20 tim/v. , så är det risk att man blir lite ensam i sin vardag om man inte har andra verksamheter pågång. De flesta människor i ens omgivning är fullt upptagna av sina jobb, så sådär värst socialt behöver det inte bli med grannar osv. Men att bli ledare i sitt eget liv är underbart, det försöker jag just nu. Har man haft en arbetsgivare som bestämt vad man skall göra i 15 år, så är man ovan att dra upp nya riktlinjer. För det mesta är det underbart, men vissa dagar kan kännas tyngre. Jag tror jag förstår hur en del pensionärer kan känna när ett långt yrkesliv är slut, det blir en sorts tomhet och man måste ge mening till sitt eget liv. Klarar man av det och kan leva på små ekonomiska medel då tror jag man har lyckats!

    Publicerat för 2 år sedan #
16. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Se downshifting som en nödvändighet (positiv sådan) för ett hållbart liv med tanke på vår miljöpåverkan istället för en egoistisk handling. För ett tag sedan såg jag en intervju på TV av en ung barnfamilj som deltog i ett "koldioxidbantnings-projekt", tror det var i Stockholm. De berättade om allt de lärt sig och alla förändringar de gjort. Avslutningsvis nämnde de att de till sin förvåning plötsligt upptäckte att de nu hade mer pengar över. Så mycket att de kunde minska sin arbetstid! Det visar så tydligt hur detta hänger ihop - vill vi verkligen minska vårt ekologiska fotavtryck hamnar vi med all säkerhet i ett läge där vi konsumerar mindre och därför behöver mindre pengar. Alltså en form av downshifting.

    Det omvända KAN gälla, men inte med samma automatik. D v s genom att leva ett enklare liv - downshifta - frigör vi egentligen tid och resurser för att kunna leva ett hållbarare liv, men det kräver en medvetenhet och en aktiv handling i detta fall.

    Publicerat för 2 år sedan #
17. 

    MankePanke
    Medlem

    Om man söker en mer teoretisk förståelse för fenomenet kanske vi skall prata om förändringar i sociala koder samt hur dessa relaterar till olika sociala grupper. Vad vi ser i begreppet downshifting är en förändring i en social kod för en medialt framhållen social grupp: Idealbilden av framgångsrika karriärmänniskor (jfr Jörgens inlägg). Visst kanske denna grupp existerar, men är det inte mer troligt att det vi har att göra med en väl endimensionell kategori, där själva förenklingen gör idén både lättbegriplig och projicerbar? Om så är fallet gör det att själva begreppet downshifting kan vara missvisande, en medial konstruktion som exkluderar andra grupper från fenomenet. Betraktar vi istället fenomenet med utgångspunkt att det är en social kod som sprider sig allt mer mellan olika befolkningsgrupper, kan vi istället kanske finna andra typer av aktiviter i andra grupper vilka relaterar till en och samma värderingsförskjutning? Kankse att de imateriella dimensionerna av våra livsprojekt ges större utrymme.
    För att också delvis gå i polemik med Ölandsbon, tror jag inte ett dugg på att omgivningen är statusbefriad, däremot skulle jag kunna tänka mig att statusen byggs upp med andra sociala koder (markörer) än de som tar sig materiella uttryck. Men å andra sidan behöver inte det betyda ett dugg för er, vare sig ni ser det eller inte. Huvudsaken är att ni trivs och är nöjda med ert val.

    Publicerat för 2 år sedan #
18. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Terri Herrera har skrivit en läsvärd krönika om downshifting i Aftonbladet,
    http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article2484817.ab
    Hon skriver om den typen om downshifting som beskrivs i medierna

    Varenda tidning med självaktning har hakat på fenomenet. Vi har fått följa familj x som sålde allt och flyttade till Karibien, den framgångsrika mediepersonen som blev lika framgångsrik bagare och familjen y som flyttade ut på landet och renoverade en fantastisk jättekåk.

    Men hur hon hellre vill läsa om valiga downshiftare.
    Att byta till en softare livsstil när man säljer ett företag för flera miljoner är lätt. Att byta till en småsunkig vardag när man har dåligt med stålar är supermodigt. Respekt!
    
    Och jag kan hålla med, att läsa om någon som jobbar mer än heltid fast på olika ställen, pendlar till stan, renoverar hus och tar hand om barnen - det är möligtvis omväxling men inte nedväxling.

    Anki

    Publicerat för 1 år sedan #
19. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Jag, 75% arbetande förskollärare tröttnade på hetsen i jobbet, alla föräldrar som sprang in med sina små på morgnarna för att rusa på sina affärsluncher och viktiga möten medan jag tog hand om deras barn, fostrade deras barn. Mitt steg i livet har inneburit att jag varvat ner efter en lång sjukskrivning och kommit fram till att jag inte längre kan jobba med barn. Down-shiftningen är att jag ska gå en annan utbildning, klara försörjning på stipendier och ströjobb samtidigt som det finns en familj att försörja, två små barn. För mig, för oss innebär det att vi lever annorlunda, inga semesterresor, husrenovering får vänta men i slutet blir det mer kvalitet för både vuxna och barn. Är de vuxna nöjda och glada i sina liv så smittar det av sig på barnen! Down-shiftningen är gjord men i höst varvas det upp igen. Förhoppningsvis blir det bra, om inte får vi tänka om...

    Publicerat för 1 år sedan #
20. 

    Anonym
    Ej registrerad

    Det jag var inne på med mitt inlägg i "personliga åtaganden" var att jag som är dryga trettio inte växlade upp så drastiskt när jag var färdig med min utbildning. Istället valde jag/vi att leva med nästan samma standard som när vi pluggade. Det är detta som jag är lite nyfiken på - finns det flera som aldrig "växlat upp" utan avstått medvetet från den galna konsumtions/arbetspiralen redan innan den börjat?

    Publicerat för 1 år sedan #

RSS-prenumeration för det här samtalsämnet

Svara »