SVT söker människor som förändrat sitt liv!

Här följer några rader från Ulric Bellman på SVT som beskriver vad de söker:

Har du bytt jobb? Flyttat? Eller på annat sätt förändrat ditt liv? I en reportageserie för SVT:s Gokväll har du möjlighet att berätta din story och därigenom inspirera andra att våga ta steget.

Alltför många människor vantrivs.  Med sitt jobb. Med sitt boende. Med sitt liv.  Drömmen om att göra det där man verkligen vill har bleknat med åren och livet handlar om att låta det ”rulla på”

Under våren 2012 (april, maj, juni) kommer SVT att producera en reportageserie som handlar om människor som förändrat sitt liv. Människor som bestämt sig för att följa sitt hjärta och genomföra drömmen man innerst inne alltid haft men aldrig tagit tag i.  Och därigenom hittat sig själv!!

* Vi letar efter personer/par/familjer som radikalt bytt liv. Människor som bytt jobb, flyttat, skaffat sig nya intressen.

* Vi letar också efter människor där uppsägning/sjukdom/olycksfall tvingat fram en förändring, men som slutat i något positivt – ”det svåra öppnade nya dörrar,”

Målet med reportageserien är att få människor att lyssna till sitt hjärta och våga ta det första steget. Du kan vara en viktig förebild.

Skriv några rader till: Ulric Bellman, SVT, Gokväll. E-post: ulric.bellman@svt.se

070-631 41 84

Vill också påpeka för den som till äventyrs läser artikeln att mina barn faktiskt tyckte det var en bra grej efter en kort stunds eftertanke. Förstasidan och artikeln finns  här

Fredrik W.

“Ekonomisk tillväxt” är svaret på de flesta frågor som ställs i dagens politiska klimat. Till exempel på frågan om vad som drivit utvecklingen av våra förbättrade livsvillkor.  Frågorna ställs (och svaren levereras) – enligt Birger – inifrån en mental bunker. Svaret på frågan är istället  att det är människors strävan efter ett bättre liv som drivit utvecklingen. Ekonomisk tillväxt har hittills varit en följd. Men, på den nivå som vår västliga levnadsstandard befinner sig, leder inte ökad tillväxt till ett bättre liv. Livstillfredsställelsen har heller inte ökat i västvärlden på de senaste 40-50 åren trots att de präglats av mycket stark tillväxt. Den fråga politiker behöver ställa för framtiden är istället: “vad är ett bättre liv”? Och följdfrågan “hur kan politiken bidra till förutsättningarna för ett gott liv”? Birger menar att vi får ett bättre liv om vi slutar fokusera på ekonomisk tillväxt. Det är inte helt lätt eftersom “livsstilspropaganda” (reklam) för runt 55 miljarder SEK årligen försöker få oss att tro konsumtion är grejen. Detta är alltså ett skäl att sluta koncentrera politiken i västvärlden på tillväxt. Ett annat är såklart att det är helt ohållbart i ett ekologiskt perspektiv.

En intressant berättelse från insidan politiken var den som Birger beskrev från herrbastun i riksdagen (ibland är dessvärre svårt att inte tänka i bilder…). I nakenheten och värmen, berättar Birger, var politiker från alla läger överens om att ett gott liv för medborgarna är det helt naturliga målet för politiken att sträva efter och inte tillväxt. När de kom ut och fick på sig kavaj och slips och hamnade framför en mikrofon, så återkom mantrat om ekonomisk tillväxt. Nu var denna historia från år 2000, så något kan ju ha förändrats. Men så här utanför bastun har vi i alla fall inte sett så många tecken på minskat tillväxtfokus. Kanske borde politiker bada bastu oftare.

Enigheten i bastun är inte överraskande i ljuset av hur överens vissa historiska personer med helt olika politiska idéer varit.Till exempel var två så vitt skilda ideologer som John Stewart Mills (som brukar benämnas som liberalismens fader) och Karl Marx överens om att när man nått det materiellt goda samhället, är det andra saker som är viktiga att fokusera på.  Som det goda livet. Betänker vi dessutom vad moderate riksdagsmannen, handelsministern och  professorn i nationalekonomi, Staffan Burenstam Linder, skrev redan 1969 i sin bok “Den rastlösa välfärdsmänniskan”, så speglas enigheten om ohållbarheten i ständig tillväxt än mer:  “…en ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomisk överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt – så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.

Till detta kan läggas nedanstående moderata högst aktuella citat – från ett av Fredrik Reinfeldts tal till moderaternas stämma den 20 oktober 2011.

”Rätt omfattande funderingar finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället. Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner – är det det som är syftet? Också den här tanken: om alla konsumerade lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara lite mer försiktig med konsumtionen, göra den mer hållbar, bli mer rädd om man det man har. Ett ökat intresse för att sälja på Blocket och allt vad det heter, via nätet, det man har haft till någon annan. Familjer som diskuterar att avstå att ha julklappar på julafton. Stressen som många känner av, en sorts hets att konsumera och kanske ännu värre för de som inte alls har råd. Den typen av frågor är oerhört viktiga att lyssna in ………”

En sak hade varit om statsministern sagt så här på omställningskonferensen eller i någon annan grön omgivning – men på moderaternas stämma! Kommer vi att se dessa tankar omsättas i någon slags politik?

När vi ändå håller på – här kommer ett citat till om kritik kring BNP och ekonomisk tillväxt som mått för nationers framåtskridande. Robert Kennedy yttrade nedanstående i mars 1968, under sin valrörelse inför presidentvalet. I maj blev han mördad.

“Gross National Product measures neither the health of our children, the quality of their education, nor the joy of their play. It measures neither the beauty of our poetry, nor the strength of our marriages. It is indifferent to the decency of our factories and the safety of our streets alike. It measures neither our wisdom nor our learning, neither our wit nor our courage, neither our compassion nor our devotion to our country. It measures everything in short, except that which makes life worth living. It can tell us everything about our country, except those things that make us proud to be a part of it.”

Så låt oss istället fokusera all politisk verksamhet på BNV – Befolkningens och Naturens Välbefinnande. I vår värld (tyvärr än så länge bara en fantasivärld) är detta ett samlingsindex för 9 olika mått. Om intresse finns ska vi gärna återkomma med mer detaljerad beskrivning av dessa. Den som inte vill sätta sig in i detta vårt möjligen tveksamma tankegods kan istället utforska måttet HPI – Happy Planet Index, som från vår horisont ser ut att vara ett av de bättre begreppen att mäta med. Kan kollas in på New Economics Foundations hemsida.

Alexander Perski konstaterade inledningsvis att det är stressiga tider för stressforskare nu för tiden. Alla vill veta bakgrunden till att stressen breder ut sig som en våt filt över landet och – såklart – vad vi kan göra åt det. Förutom att många individer mår väldigt dåligt som följd av stress, kostar det samhället många miljarder. Exempelvis utbetalade Försäkringskassan drygt 3 miljarder direkt kopplat till diagnosen “stressreaktioner” under 2009. Gränsdragningen mot andra diagnoser kan vara svår -  till exempel “depression” och “återkommande depression” (5,5 miljarder) och “andra ångestsyndrom” (2,5 miljarder).

Kvinnor är den klart största riskgruppen. Båda andelen och antalet  kvinnor under i ålderkategorierna 16-24 år och 25-44 år  med “stressrelaterat besvär” har ökat dramatiskt (mellan  1995-2005 från 6 till 22% resp. från 8-17% . Vid Stressmottagningen där Alexander är verksam är 70% av patienterna kvinnor. Den dominerande åldersgruppen är där 35-45 år.

Hur kan detta komma sig?

Perski påpekar att patienterna kommer från olika bakgrund, har olika jobb och privata livssituatoner, men att de har en sak gemensamt: DE HAR DÅLIG SJÄLVKÄNSLA.

Grundläggande självkänsla baseras på jag är något sånär nöjd med mig själv, att jag har ett värde som människa, att jag har åtminstone några egenskaper jag tycker är tillräckligt bra, hyser viss respekt för mig själv och tycker att jag som helhet duger och är OK. Rimliga (inte låga) ambitioner, krav och förväntningar på sig själv hjälper att bygga tillräcklig självkänsla. Kanske är det bra att ha rimliga förväntningar på sin självkänsla också och inte tro att den  ska vara på topp jämt…

Upplevelsen av grundläggande egenvärde  grundläggs tidigt i våra liv (anknytning viktig), medan våra ambitioner formas senare i livet.

Det finns många sätt att se på självkänsla. Forskaren William James sammanfattar det som relationen mellan mina ambitioner och mina upplevda förmågor.  En annan forskare – Christofer Murk – talar om att självkänslan kan vara stabil och inte påverkas så mycket av vad som händer i vårt liv eller så kan den vara instabil. Instabilitet kan bero på att självkänslan är beroende av prestationer (att klara av, vara kompetent) eller beroende av andras gillande (värde som människa, relationer).

Det finns tre sätt att kompensera sviktande självkänsla – via relationer (hjälpa andra, vara viktig för andra för att duga), via prestationer (vara duktig, göra massa saker för att duga) eller perfektionism (strävan efter det perfekta dämpar ångesten att inte duga).

Alexander nämner två kategorier i riskgruppen kvinnor. “Prestationsprincessor” och “Uppgivna askungar”. Båda dessa har dålig grundläggande självkänsla, men skiljer sig övrigt genom att:

Prestationsprincessan har en hög prestationsbaserad självkänsla som yttrar sig genom a är engagerad i många olika aktiviteter, antar erbjudanden och utmaningar, är perfektionist i prestationerna, väljer livsposiition eller yrke som är krävande, betraktar även små misslyckanden som tragedier, har svårt att stänga av sin fysiologiska uppvarvning. Prestationsprincessan backar inte ur hopplösa situationer, utan anstränger sig istället ännu hårdare.

En uppgiven askunge har låg prestationsorienterad självkänsla, tror sig inte om mycket, upplever sig inte duga till så mycket, ser sig själv lite som en “loser”, strävar hårt efter att göra sig viktig för någon eller några andra människor – genom att hjälpa eller offra sig.

Liksom det ofta är vägen in, är också vägen ut ur stressrelaterade tillstånd ofta att arbeta med att stärka självkänslan. Den går via ökad självinsikt, att sluta kompensera genom prestation, relation eller perfektion, att rimlifiera sina ambitioner så att de kommer i balans med den egna förmågan (vilket kan kräva justering uppåt eller nedåt), välja mer medvetet, tänka efter vad som är VERKLIGT viktigt, be om/kräv hjälp, prata med andra (stödgrupper, terapi) – du är inte ensam och förändringar i normer och ideal kan bara åstadkommas om många människor börjar göra saker annorlunda.Vi behöver inte vara smala, snygga, superpresterande, smarta och sociala bara för att normer och media förmedlar sådana idealbilder.

antecknat av Fredrik W.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Du kan alldeles gratis ladda hem vår nyligen uppdaterade LivskvalitetsProfil här.

Vi rekommenderar att du skriver ut Livskvalitetsprofilen, kopierar den dubbelsidigt och förstorar till A3-format, så att du kan vika den till en folder i A4-storlek. Såvida du inte har extremt bra syn på nära håll…

1. Jag ska aktivt leta efter saker som andra gör som jag tycker är bra och tala om det för dem.
Vad är det värsta som kan hända om du provar detta? Någon blir generad. Eller chockad. Någon misstänker att du varit på någon slags käck positivitetskurs och tror att du bara övar på henne/honom och egentligen inte menar allvar. Någon får hybris. Vad är det bästa som kan hända?

2. Jag ska säga som det är om något är otydligt eller oklart för mig.
Vad är det värsta som kan hända om du provar detta? Andra kan tro att du har svårt att förstå. Eller så är de tacksamma för att du hjälper till att klargöra luddiga besked eller beslut. Och att du är modig som vågar fråga.

3. Jag ska begära betänketid innan jag svarar ja eller nej när någon frågar om jag kan vara med på det ena eller det andra. Prova exempelvis att säga “kul att du frågar – kan jag komma tillbaka till dig imorgon (eller om en timma) så ska jag bara kolla om det fungerar för mig” – eller något liknande.
Vad är det värsta som kan hända om du provar detta? Andra kan tro att du är ointresserad. Eller bara ska verka märkvärdig och upptagen. Det kan också hända att någon annan hinner svara ja så att du inte får vara med och du får göra något annat istället (vilket kan vara bra eller dåligt). Eller så är det enda som händer att du hinner reflektera över konsekvenserna av att tacka ja eller nej och kan fatta ett medvetet beslut då du fått tid att tänka efter. Visst händer det att vi ibland måste fatta beslut på stående fot, men hur ofta är det egentligen så att vi inte ens kan få en liten stund att tänka efter?

Lycka till. Rapportera gärna eventuella resultat till oss.

(Illustrationen till höger är gjord av Juraj Cajchan och har använts i boken “Rik på riktigt“)

Hur som helst. Härom veckan debatterades (tydligen över flera dagar) om bemanningsbranschens inverkan på arbetsmarknaden och arbetstryggheten (något som jag för tillfället avhåller mig från att kommentera). Nu hörde jag inte allt som sades i frågan, men uppenbarligen var en av aspekterna som togs upp den om osäkra inkomster och konsekvenserna av dylika förhållanden. Nåväl, den kvinna som ringde in gav en motbild till kritiska saker om branschen som tydligen sagts tidigare i veckan. Hon berättade att hon trivdes jättebra med att arbeta med olika  uppdrag på olika arbetsställen och visst hade en säker inkomst i form av fast månadslön. Det var väl bra att vi fick veta att fast lön förekommer i bemanningsbranschen, men det som väckte undertecknads reaktion var när hon uttryckte vilken den stora fördelen med att ha en fast lön är. Nämligen “att jag kan gå till banken och låna pengar”.

Jaha. Är det som gör det bra att ha en fast lön? Kanske har jag missat något. Trodde att fördelen med att ha en fast lön är att ha lite koll på ekonomin, vilket skänker trygghet och gör att vi vet vilka konsumtionsramar vi har att röra oss inom och i vilken utsträckning vi kan planera framåt och eventuellt då och då har utrymme att slå oss lite lösa (dock inom ramarna) och ändå ha råd att betala räkningar. Vilket ger möjlighet till upplevelsen av en vardagligt realistisk blandning av ekonomisk trygghet, ekonomisk frihet och eventuell hoppfull längtan efter framtida standardökning.

Kanske är jag lite överkänslig, men vad säger ett sådant uttalande om vår tid? Är det ett tecken på att vi har gjort framsteg? I så fall känns det lite som då någon påstod att det var ett framsteg att kannibaler börjat ät med kniv och gaffel. Säger det inte något om att vi har blivit frikopplade från tanken att det finns vissa begränsningar för hur vi lever (och nu tänker jag tillfälligtvis inte på aspekten att vår västliga konsumtionsnivå är totalt ohållbar)? Det behövs väl  ingen civilekonomexamen för att förstå att inkomster och konsumtionsnivå behöver ha ett samband över tid för att den vardagsekonomiska ekvationen ska gå ihop. Eller har det helt – med benägen hjälp av finurliga finansinstitut -  fallit i kollektiv glömska att pengar som lånas en dag ska betalas tillbaka? Tänker inringarinnan köpa en ny bil för de lånade pengarna? Eller ta två veckor time-out med all-inclusive? Eller något annat lika grad av värdebeständighet? Eller kanske tänker hon låna pengar till ett eget hus eller bostadsrätt och räknar med att värdet ska stiga så att hon inte ska behöva använda framtida delar av sin fasta lön att betala tillbaka de pengar hon lånat med lönen som säkerhet. Det har visserligen fungerat så för många som köpt bostad, i alla fall under de senaste 30 åren.  Men den utvecklingen verkar vara på väg att förändras. Och hur går det då? Som i USA kanske, då de “subprimelån” som växte fram ur tanken att fastigheter alltid stiger i värde och höll på att fälla hela världsekonomin när de inte steg längre, utan sjönk. Hade inte ofantliga mängder skattepengar använts till att rädda finansinstitut runt om i världen, hade betydligt fler än Leman Brothers och några andra spekulationsorganisationer gått under. Skattefinansierade räddningsaktioner av finansinstitut sker ju oftast till priset av nedskuren välfärd och/eller uteblivna reformer. Vanliga människor tenderar att i slutändan få betala räkningen för finanssektorns spekulationslekar och deras alltför frestande generösa utlåningspolicys (se filmen “Inside Job” för mer kött på dessa ben). Samma sak kan kanske komma att visa sig om överpositiva politikers obändiga tro på ständig tillväxt och börsens ständigt ökande värde kommer på skam. Kanske blir det trots allt inte “den som har flest prylar när han dör som vinner”. Kanske blir det istället så att den som via måttfull konsumtion inom ramen, har minst osäkrade lån och fiffiga fonder medan han/hon lever, som visar sig ha valt en fruktsam väg. Den som lever får se….

Några av syftena med Ring P1 är säkerligen att väcka känslor och skapa debatt. Tydligen fungerar det. Men det är skönt att ha en hemsida att kunna skriva av sig sin frustration på så man inte måste välja mellan att ringa Ring P1, drabba närmiljön eller lagra den inombords. Och detta inläggs missnöjesyttringar drabbar ju bara de som eventuellt hittat hit. Till fromma för kontorskollegor och sveriges radiolyssnare.

Griniga gubben

Frågor om hur vår tids kriser ska mildras berördes på föreläsning på Ekocentrum i i Göteborg.

Kenneth Hermele kom till stan (Göteborg) för ett föredrag om de multipla kriserna. Egentligen skulle han bara prata om finanskrisens konsekvenser, men blev på tåget upp sugen på att ta upp även matkrisen och klimatkrisen. Hermele styrker ingen medhårs – och det behöver han inte heller. Mer påläst person är svårt att hitta. Här följer ett utdrag från det han tog upp, samt lite blandat ur diskussionens vågor – som gick höga. Allt med reservation för smärre missuppfattningar.

Kenneths kommentar kring finanskrisen är rätt så talande för hans rättframma sätt: “man ska inte låta en bra kris gå sig ur händerna..”. Han menade att en rejäl djupdykning kan vara det som behövs för att ge möjligheter till ett paradigmskifte. Nu blev det kanske inte så mycket med just det. Räddningspaketet för USA:s ekonomi uppgick till c:a 1.000 miljarder dollar. Beloppet för stimulans av Kinas ekonomi låg ungefär på samma nivå. Att jämföra med det samlade biståndet till den “fattiga världen” som ligger på 100 miljoner dollar. Det känns om att det finns resurser. Frågan är hur man använder dem. Och då togs inte frågan upp om hur mycket olika länder satsar på sina “försvar”.

När det gäller matkrisen meddelade herr Hermele att “detta är det enda positiva jag kommer att säga idag”. Detta ljus i mörkret kom på frågan om hur vi – utan att ta i anspråk ytterligare skogsområden – som ju är så viktiga för koldioxiduppfångning och biologisk mångfald – i en nära framtid ska kunna föda 50% mer människor än idag. Den goda nyheten som förmedlades är att det går att göra det utan ytterligare avskogning. Men inte utan förändringar.
Idag upptas c:a 5 miljarder hektar av odlingsmark och betesmark för livsmedelsproduktion. Av dessa är 1,5 miljarder ha odlingsmark och 3,5 miljarder ha betesmark. Med användning denna befintliga yta kan vi idag (med förbättrad och mer rättvis fördelning) försörja 6 miljarder människor med ett genomsnittligt dagligt kaloriintag på 2.000 kalorier.
När vi blir 9 miljarder människor räcker det med samma yta – men bara om vi förändrar sammansättningen av kaloriintaget och därmed fördelningen mellan odlings- och betesmark. Kalorier från kött kräver betydligt mer yta än kalorier från odling av vegetabilier. Dagens genomsnittliga kaloriintag kommer till 35% från kött – som tar 70% av tillgänglig markyta. Om vi lyckas gå ner till 20% av dagligt intag från kött, lösgörs mer yta för odlingsmark. Då räcker befintliga ytor till att försörja 9 miljarder människor. Nu ska det påpekas att 35% är ett snitt där vi i västvärlden ligger skyhögt över exempelvis en genomsnittlig indier.
Dessa beräkningar manar onekligen till eftertanke kring vår köttkonsumtion.

Ett inspel från en deltagare handlade om en alternativ och kontroversiell lösning på framtida matkris. Deltagaren frågade församlingen hur många människor som skulle befolka Jorden år 2300 om vi idag gick över till att varje kvinna i snitt skulle föda 1,85 barn. Efter en del lustiga kommentarer kring ojämnheten i detta tal, gavs svaret: vi skulle vara 2,3 miljarder. Vi har inte kollat upp dessa beräkningar, men med reservation för detta är en reflektion att det kanske skulle kunna ges utrymme för en avrundning till 2 hela barn per kvinna…..
På denna idé om barnbegränsningslösning på matkrisen följde naturligtvis invändningar. Bland annat avseende vilka konsekvenser detta skulle få exempelvis för människor i fattiga jordbruksbygder och dessutom frågetecken kring hur en 1,85- eller 2-barnspolitik skulle kunna förverkligas. Hur som helst var det en het och intressant diskussion.

Det blev inte så mycket snack om klimatkrisen (inga klimatförnekare på plats), men däremot togs andra frågor upp. Som att det viktigaste för långsiktigt förbättrade förhållanden i utvecklingsländer är utbildning för kvinnor och möjligheter till microkrediter.

Åhörande
Fredrik W.

Här följer några uppsnappade fragment från en föreläsning med Jan i mars i Göteborg. Om du får chansen – lyssna på honom sjäv.

På 90% av Sveriges yta minskar befolkningen. Detta är enligt Jan J en  följd av globaliseringen, där industrier  säljs ut till ägare utan anknytning till orten. Snart försvinner industrierna – särskilt de som ligger i glest befolkade områden och långt sina kunder. Trenden går mot att industrierna ska ligga nära köparna. Japanska stålverk ligger exempelvis vägg i vägg med Toyota som ska använda deras produkter.

När industrierna flyttar från en ort där de dominerat blir det tomt – inte bara på arbetstillfällen. Bostadsområden som byggdes i expansiontider överges och många rivs för att slippa underhållskostnader för tomma hus. Rivningarna leder till att orten ändrar skepnad, med stor tomma sår i vad som kan ha varit relativt centrala lägen.

Dessutom lämnas – ibland ofantligt stora – fabriksområden vind för våg och i förfall. Det händer att det dyker upp mer eller mindre seriösa entreprenörer med vilda idéer till framtida verksamheter och tas emot som frälsare av desperata kommunledningar. Men arbetsplatserna kommer inte tillbaka försvinner och de unga lämnar för storstäderna.

Det är långt ifrån bara Sverige som lever med denna utveckling/avveckling. I USA halverades antalet ”blue collar workers” mellan 1995 – 2010. Fabriksarbete var i första hälften av denna tidsperiod välbetalt i USA och många bodde i villor. När jobben försvann övergavs stora områden för att folk inte hade råd att bo kvar. Detroit gick från att vara 2-miljonerstad under bilindustrins expansionstid till nuvarande 800.000 invånare. I Detroit frodas vad som kallas för “guerilla gardening” – spontan uppodling av ytor som frigjorts då eftersatta hus rivits eller lämnats till självförfall. Det har pratas om att börja odla spannmål på ett strukturerat sätt i cet som tidigare betraktats som relativt centrala delar av staden.

Jan Jörnmark ger inget hoppfullt skimmer över framtiden för det glest befolkade inlandet. Han hävdar att det enda sättet för industrier att finnas kvar på mindre tillgängliga orter, är genom ständig innovation och rationalisering/stordrift.  Men inte ens det räcker alltid.  Exempelvis startades – i en tidigare nedlagd industri – en mycket rationell fabrik i Deje, Värmland som tillverkade underlagspapp till heltäckningsmattor. Vi vet vad som hände med marknaden för heltäckningsmattor.