Ja, tänk om du förflyttade dig framåt i tiden. Säg till år 2025. Vad vill du kunna se då du tittar tillbaka från dagens datum år 2025? Vi fick i uppgift att göra det i ett föredrag vi höll för ett tag sedan. Vi blev då återigen påminda om då hur välgörande det är bygga bilder av framtida önskvärda tillstånd. Vi mår dels väldigt bra av det och dels så behövs dessa positiva framtidsbilder för att skapa kraft och rörelse i hållbar riktning. Vi håller gärna föredraget igen (kontakta Fredrik W) men varför inte göra en framtidsspaning själv? Eller tillsammans med några kompisar eller kollegor? Här kommer några frågor som kan fungera som underlag:

Vad har hänt? Vilka nya hållbara livsstilar har fått så stort genomslag att de börjat utgöra den nya normen? Hur ser de nya förebilderna ut? Hur har vi lyckats hejda klimatomställningen? Hur har statusmarkörerna kunnat förflyttas från dagens karriärs- och konsumtionsinriktning, mot meningsfullhet och bidrag till vårt gemensamma och miljöns välbefinnande? Hur ser de nya hållbara konsumtionsmönstren ut? Hur använder och prioriterar vi vår tid 2025?

Vilka faktorer har varit starkt bidragande till att det som har hänt har kunnat hända?  Vilka innovationer har underlättat förändringarna? Vilka forskningsresultat har varit viktiga? Vilka politiska beslut har möjliggjort?

Tänk om vi kunde tänka om…   Vill du  "tänka om…?" Vill du drömma dig framåt och bygga bilder av hur det förhoppningsvis ska bli och spåna över vad som har gjort att det blivit så som det blivit i dina framtidsbilder? Om du vill det och gör det, så får du gärna meddela vad du kommer fram till. Kanske kommer vi att publicera en del av det som kanske kommer in till oss.

Föreningen Tidsverkstaden har alltså funnits i 10 år. Det var det inte många som trodde det då, år 2000. Inte ens vi som grundade Tidsverkstaden. Men vi har för det mesta lyckats försörja oss i tillräcklig utsträckning på saker som engagerar oss. Tack alla som gjort det möjligt. Det började ju med tanken att ta 6 månaders time-out för att jobba ideellt med att sprida den den "Tidsverkstad" vi hade tagit fram – ett upplägg för reflektion och samtal om vad som är viktigt för ett hållbart välbefinnande.

Vi håller alltså fortfarande på. Med följande saker:

Arbetsplatsförbättringar inom gemensamma sektorn - vi utformar och leder allehanda samlingar av människor som har som syfte att det ska hända något konstruktivt. Föredrag, temadagar, workshops, verkstäder, utbildningar, konferenser, verksamhetsplanering, utvecklingsprojekt.

Hållbar livskvalitet – vi stimulerar reflektion, samtal och handling i hållbar riktning. Föredrag, skriverier, samtalsträffar, utbildningar, NaturTidsverkstäder.

Hållbar samhällsutveckling – vi försöker uppmuntra förändringar med sikte på ett hållbart och mer mänskligt samhälle. Föredrag, skriverier, opinionsbildning, medverkan i diverse nätverk och aktiviteter.

Vi hoppas hålla på många år till

Bostadsytan i Sverige har under perioden 1970 – 2000 ökat med 51 % (per capita) (Jonas Nässén, John Holmberg 2005)

Konsumtionen av nötkött i Sverige har under perioden 1990 – 2005 ökat med 47 % (kg/capita) (SIK 2009). Under samma period har den svenska produktionen av nötkött inte ökat.

Flygresorna globalt har under perioden 1990 – 2007 ökat med 122 % (person-km) (SIKA 2009). Detta innebär en ökning på i genomsnitt c:a 5 % per år.

Personbilarna och vår användning av dem här i Sverige har ju utvecklats en del genom åren. Det här har hänt under perioden 1975 – 2007: Personbilarnas vikt har ökat med 30%. Motoreffekten har ökat med 83 %. Bränsleffektiviteten har ökat med 30% (Sprei, Karlsson 2010). Antalet körda person-kilometer har ökat med 53 % (SIKA 2009). Tänk hur mycket mindre utsläpp biltrafiken hade givit upphov till om vi 1) hade minskat vikten på personbilarna, 2) undvikit att öka motoreffekten, 3) kört mindre bil. Då hade vi kanske med hjälp av den ökade bränsleeffektiviteten till och med lyckats minska utsläppen….

Tack för siffrorna, Jonas Nässén på Chalmers.

För mer information om vardagsvärstingarna, kolla in  BILEN, BIFFEN, BOSTADEN, Hållbara laster – smartare konsumtion
(Slutbetänkande av Utredningen om en handlingsplan för hållbar konsumtion – för hushållen. Stockholm 2005)

Tack för bilden "Birdsmile", Björn Natthiko Lindeblad.

Vänta-och-hoppas-mentalitet - vi tar inte initiativ till förbättringar utan väntar och hoppas på att någon annan ska våga göra det.

Förbättringsemfysem – vi beslutar om utveckling/förändring/förbättring utan att avsätta tid och andra resurser till att jobba med utveckling/förändring/förbättring och misstänker från början att det därför kommer att kvävas av vardagens våta filt.

Prioriteringsfrosseri - vi prioriterar upp nya saker utan att prioritera ner gamla.

Grandiositetsgrasserande – vi formulerar visioner om hur fantastiska vi ska bli, men vet hela tiden att det är och kommer att förbli illusioner.

Värdegrundsvalium – vi formulerar fina ord för att vi ska ha en värdegrund, men utan att ge tillräckligt utrymme för samtal, utan att komma överens om vad orden betyder, hur de ska komma till konkret uttryck och hur vi ska följa upp dem.

Önskelisteutveckling – vi tror att vi håller på med idéproduktion eller brainstorming för att hitta konkreta idéer vi kan göra själva, men istället tillverkar vi önskelistor som vi hoppas andra ska uppfylla.

Mötesmos – vi har möten utan att ha bestämt oss för meningen med mötet och om mötet syftar till att informera eller diskutera och/eller komma fram till beslut.

Agendabullemi – vi är överambitiösa när vi bestämmer agendan vilket får effekten att ingen av alla de viktiga frågor som ska hanteras ges tillräcklig tid och respekt.

Skendelaktighet – vi låter alla komma till tals med sina synpunkter innan ett beslut formellt fattas, men tar bara hänsyn till de synpunkter som stämmer med det informella beslut som redan tagits.

Uppgraderingsutveckling – vi uppgraderar förra årets mål och planer med automatisk koeffecient utan att ifrågasätta och diskutera om det finns nya förutsättningar och om riktningen fortfarande är riktig.

Planeringsdöden – vi ägnar så mycket tid åt att utveckla och/eller bryta ned mål och göra handlingsplaner att vi inte har tid och ork att verkligen handla i riktning mot det som mål och planer handlar om.

Beslutsbegravning – vi fattar beslut som vi redan vid beslutstillfället vet inte kommer att bli varken genomförda eller uppföljda.

Ifrågasättandeflykt – vi undviker att påpeka vad vi egentligen håller på med (till exempel att vi ägnar oss åt något av ovanstående) även om det är uppenbart för oss.

Ibland är det verkligen så, men även i de fall då vi faktiskt inte kan göra något åt en situation, kan vi alltid välja hur vi ska förhålla oss till situationen.  Och hur vi väljer att förhålla oss har en mycket stark inverkan på hur vi upplever situationen och på vårt välbefinnande som helhet.

Som vi ser det finns det bara fyra förhållningssätt att välja på då något inte är precis som vi vill att det ska vara – som arbetsgrupp eller individ: förbanning, förträngning, förnöjsamhet eller förändring. I kolossal korthet innebär dessa som följer:

Förbanning innebär att hantera det faktum att något är mindre bra genom att lufta vårt missnöje med att det är som det är – klaga, ondgöra oss. Utan att göra något åt situationen.

Förträngning innebär att vi försöker låta bli att tänka på det, känna av det och – absolut inte – prata om det. Helt enkelt försöka låtsas som det inte finns. Sopa det under mattan.

Förnöjsamhet innebär att vi faktiskt lyckas förlika oss med att det är som det är. Trots att det är som det är. Särskilt nyttigt är detta om vi faktiskt inte kan göra något alls åt det. Det hjälper också förnöjsamheten att använda aktiv uppskattning: att påminna oss om allt det andra som faktiskt är bra i vardagen, verksamheten eller relationen eller vad det nu handlar om.

Förändring innebär att vi använder någon liten del av vårt enorma egna handlingsutrymme för att göra något åt det som inte är som vi vill att det ska vara. Kanske kan vi inte fixa hela biffen själva. Kanske kan vi inte heller besluta om förändringen helt själva. Men, vi kan alltid ta ett initiativ till något som kan bidra åtminstone ett litet microsteg i riktning mot den förändring vi vill se. Och om vi inte ens kan göra det, så kan vi i alla fall förändra vårt förhållningssätt till saken. Som att gå från upplevt förändringsbehov till förnöjsamhet. Det är också en förändring.

Ett Gandhi-citat om förändring och det egna handlingsutrymmet: "You must be the change in the world you wish to see"

I denna svåra situation sluter sig ofta ledningsgrupper på olika nivåer inåt. Det är en naturlig reaktion att  försöka stärka varandra inför det vi vet blir tufft. Det är lätt att förstå, eftersom de flesta beslut som måste fattas kommer att bli mycket impopulära hos såväl medarbetare som kanske måste sluta eller omplaceras och medborgare vars värdefulla välfärdsinrättning försämras eller stängs.

Men, hur skulle det se ut om ledningar gjorde precis tvärtom – öppnade upp i de svåraste av tider. Vad skulle hända om en kommun-, stadsdels- eller förvaltningschef sa så här till sina medarbetare:

”Vi kommer att behöva spara 26 miljoner i budgeten för 2010 jämfört med 2009. Det kommer att bli mycket svårt för oss alla och förmodligen leda till att vissa av oss måste hitta ny sysselsättning. Dessutom kommer med all sannolikhet servicen till medborgarna att försämras. Detta är verkligheten som den ser ut.
Men vi vill inte sitta inlåsta i konferensrum och besluta om hur de 26 miljonerna ska sparas. Vi vill inte besluta om besparingar enbart med utgångspunkt från de poster i kostnadsbudgeten som era respektive verksamheter och resultatenheter utgör. Även om det kanske skulle vara det ”enklaste” sättet – en verksamhet kostar si mycket och stryks den sparar vi så mycket. Vi vill göra besparingarna på ett sätt som har minsta möjliga skadliga inverkan på våra medborgare. För detta behöver vi er hjälp. Ni vistas dagligen i verksamheten och har därför större insikt i vad som skadar den minst ”

Ett utvecklingsprojekt, som inte är önskat, men nödvändigt sjösätts. Alla arbetsgrupper och arbetslag medverkar. Det börjar med att skapa en ökad insikt om de ekonomiska förhållandena i hela organisationen och en kritisk genomgång av den egna verksamhetens budgetposter. Detta följs av några träffar där arbetsgrupper och arbetslag utforskar sina egna verksamheter med lupp för att hitta små såväl som stora besparingsmöjligheter som så lite som möjligt är skadar verksamheten på sikt. Naturligtvis finns en genomtänkt struktur för alla delar av detta program. 

Frågan är: när får vi höra om ett sådant program?  

Denna kategori människor (som vi alla kanske ibland halkar in i) tillämpar en förändringsstrategi som vi kan kalla för ”vänta och hoppas”. Strategin kan yttra sig genom upprepade uttalanden om allt mellan himmel och jord som upplevs som ohållbart och som måste (eller borde) förändras. Som bristande resurser, klimatet på jobbet (eller hemma eller i biosfären), kollegor som inte samverkar, chefen, för många eller för få prioriteringar, utebliven uppskattning och feedback, sövande möten, orättvisor i världen eller vad som helst. 

Till de som begränsar sig till denna förändringsstrategi, vill vi framför allt säga: lycka till. Det kan hända att någon annan tar initiativ till den förändring du vill se. Kanske tar någon annan initiativ till saker som förbättrar det som behöver förbättras. Kanske kommer chefen med på nästa ledarutvecklingsprogram och kommer tillbaka som den ledare vi behöver för att trivas och få utlopp för din potential. Kanske ökar resurstilldelningen. Kanske kommer de som finns runt oss i vardagen helt plötsligt – utan förekommen anledning -  på vilken förträfflig människa vi är och börjar ge oss den uppskattning och bekräftelse vi både förtjänar och längtar efter. Kanske väcker någon frågan om vi kanske skulle kunna diskutera hur vi genomför våra möten. Kanske, kanske inte. Som sagt: lycka till.

En alternativ strategi är att ta egna initiativ för att åtminstone försöka bidra till förbättringar vi vill se. Att använda vårt alldeles egna handlingsutrymme. Inom varje människas handlingsutrymme finns miljarder saker som vi precis när som helst – utan att behöva komma överens med någon annan människa – bestämma oss för att ta initiativ till för att försöka förbättra för oss själva och andra.

Kanske börja med något som förbättrar något eller sluta med något som kanske försämrar. Eller göra lite mindre av något och lite mer av något annat. Eller göra något på ett lite annorlunda sätt. Eller försöka se på saker på ett lite annorlunda sätt och förhålla oss lite annorlunda till olika företeelser (som begränsade resurser). Eller bestämma oss för att bemöta människor lite annorlunda.

Sedan finns ju också ett stort outnyttjat utrymme inom vilket vi inte kan bestämma helt själva, men där vi kan ta initiativ till förändringar. Om exempelvis våra möten är tråkiga, kan vi kanske inte bestämma på egen hand att vi ska prova ett annat sätt att ha mötena, men vi kan – och det ligger inom vårt eget handlingsutrymme – när som helst bestämma oss för att väcka frågan om hur vi har våra möten, ta initiativ till en diskussion. Eller komma med ett konkret förslag som vi skulle kunna prova.

Några spaningar och det här med att använda vårt eget handlingsutrymme i syfte att försöka få med andra på förändringar:
1. Om vi tar initiativ till förändring, så ökar chansen att en förändring blir av.
2. De förändringar vi själva tar initiativ till blir oftare i den riktning vi själva vill att förändringen ska ta.
3. Även om vi inte lyckas med förändringar vi tar initiativ till och föreslår för andra, så mår vi bättre av att ha försökt förändra än av att låta bli.
4. Om vi inte ger upp så kan droppen till sist urholka stenen

Här finns alltså inte bara reella möjligheter till faktisk förändring, utan också en källa till ökad upplevelse av vardagsmakt och välbefinnande

För dig som inte bara vill vänta och hoppas på att någon annan ska göra något – fundera gärna över vad du själv kan göra, rent konkret, utan att behöva komma överens med någon annan, för att bidra till förbättring av något som du verkligen vill förbättra. Sedan, när du utforskat ditt handlingsutrymme kan du ju bestämma dig för att verkligen använda det. Och verkligen göra något åt något.

I Tidsverkstadens hörna finns en liten kontorsplats ledig under perioden 15 januari – 1 maj 2010. Hardy som normalt har platsen åker till Argentina. Platsen kostar under 2.000:- per månad. Allt utom fast telefonlinje ingår – bredband, möbler samt tillgång till mötesrum, kök, toa, kopiator, fax och 16-17 trevliga kontorskamrater i kontorskollektivet Lusthuset ek. för. (se mer på Lusthusets hemsida) .

Vad den ej tidsbegränsade platsen kostar vet vi inte i skrivande stund, men kontakta Fredrik om du är intresserad av någon av platserna.