Till Startsidan

Axelsson, Brülde och Solér

6:e juni 2013 av Fredrik

Vi lyssnade på en paneldiskussion på temat ”Tillväxt och välfärd” på Handelshögskolan i Göteborg (arrangerad av Handels Students för Sustainability och Global utmaning). Tre kloka människor medverkade. Svante Axelsson – generalsekretrare för Naturskyddsföreningen, Bengt Brülde – professor i praktisk filosofi och radiofilosof, samt Cecilia Solér – ekonomie doktor som forskar kring miljöanpassat konsumentbeteende.  Några blandade budskap från diskussionen:

Tillväxt handlar bara om MER. Vi måste istället prata mer om VAD vi ska ha mer av och VAD vi ha mindre av. Tillväxt är inte ens ett bra mått på ekonomisk utveckling – det säger exempelvis inget om kvalitet eller produktivitet. Bara hur mycket. Tillväxt är inte heller ett välfärdsmått, men det används som det i debatten – som att X % tillväxt skulle betyda att välfärden har utvecklats. Men tillväxt säger inte det.

För välfärd på nationell nivå är fördelningen av resurser det väsentliga – inte de genomsnittliga resurserna.

Vi borde tänka mer på hur våra tillgångar  utvecklas än på det ekonomiska resultatet. Om ett företag tar för mycket resurser ur balansräkningen och ensidigt fokuserar på resultaträkningen, så går företaget under på sikt. Det är så vi gör med naturens, mänskliga och andra tillgångar för att till varje pris uppnå tillväxt. Vi gör för stora uttag ur naturens skafferi – det vi ska leva på i framtiden.  Vi behöver göra tvärtom – investera oss ur samhällets beroende av fossila bränslen. Som en global Marshallplan som ger både arbetstillfällen och minskar utsläpp.

Samtidigt som det behövs massiva satsningar på hållbarhet, används enorma summor till att subventionera användning av fossila bränslen (enligt IEA c:a 3400 miljarder SEK under 2011, varav c:a 15 %  i OECD-länder, d v s rika länder; i Sverige användes 48 miljarder till ”miljöskadliga subventioner” 2011 – vår anmärkning). Med tillgång till belopp av denna storleksklass kan vi säkert klara klimatomställningen, trodde Svante.

Exempelvis skulle vi i Sverige,  istället för att spendera 16 miljarder till ROT- och RUT-avdrag  (som går till att städa rent, bygga uterum och byta kök), använda dessa  pengar till satsning på järnvägen och annan miljöomställning. Det hade stärkt balansräkningen inför framtiden.   Världens ledare vet  säkert vilka besparingar det ligger i att satsa på att hantera klimat- och miljöproblemen nu istället för ”sedan”.

Ibland kan det kännas hopplöst och som att vi sitter fast i det ekonomiska systemet. Men ekonomin är påhittad av människan. Det är teorier som har ändrats under resans gång. Den modell vi har just nu har förändrats från tidigare versioner och kommer att med nödvändighet att ändras även i framtiden. Men kan rösta bort ekonomiska system, men inte tyngdlagen. Eller klimatförändringarna.

När det gäller oss konsumenter, så finns det ett stort gap mellan det vi vet att vi borde göra respektive undvika och vad vi faktiskt gör (Value-Action Gap). Flygresor, köttkonsumtion, klädköp med mera ökar ständigt trots att de allra flesta vet att det inte är hållbart.  Vi uppmanas att konsumera allt mer, att följa mode och tekniktrender. Vi jämför vår konsumtion med andra och vill hålla takten för att inte ”halka efter”. Vi kan känna oss fastlåsta i konsumtionssamhället. Idag försöker många finna mening via konsumtion. Vi definierar oss själva genom det vi konsumerar. Vi själva och vår självbild förändras av att ha mycket pengar.  Ju mer pengar vi har desto mer konsumerar vi och påverkar vi miljön.

Om det blir för många röda dagar under ett år så skruvar ekonomerna på sig eftersom den ekonomiska tillväxten inte kommer att öka lika mycket. Men vi människor mår definitivt inte illa av det. Vi i rika länder ökar inte vårt välbefinnande då vi ökar vår konsumtion ytterligare (det har det i alla fall inte gjort sedan man började mäta på 50-60-talet, trots att konsumtionen minst tredubblats sedan dess vår anm.). Här har Bengt B lite annat synsätt utifrån lyckoforskningen.

Vissa tror att det kommer att svida ur livskvalitetssynpunkt att ställa om för att klara klimatet (ex.vis Bengt B). Andra inte. Men om vi inte gör något radikalt nu så kommer det hur som helst att komma mycket kraftiga livskvalitetsförluster längre fram, som följd av klimatförändringarna.

Hur kan en framtid med mindre fokus på tillväxt och fungerande samhälle med god livskvalitet att se ut? Vad krävs av politiker och av oss?
– Varför växa istället för bibehålla? Japan har haft 0-tillväxt i 10 år och samhället har fungerat. Det är en institutionellt skapad sanning att ett land kommer i kris med dålig tillväxt. Offentliga tjänster är undervärderade.
– Mindre fokus på konsumtion skulle sannolikt ge mindre stress och minskade sjukvårdskostnader.
– Det finns andra mått att använda på nationers framsteg – HDI (FN), HPI (nef), Stieglitz-rapporten
– Om vi skulle börja beskatta uttag av naturresurser istället för arbete så hade vi naturligtvis inte slösat med dem som vi gör nu. Hög kvalitet hade kommit på modet igen. Och sannolikt hade arbetslösheten sjunkit kraftigt.
– Arbetstidsförkortning – för att undvika rekyleffekten
– Förändra mixen av offentliga utgifter – mindre av det som är miljöskadligt (ex. subventioner)
– Öka andelen offentlig konsumtion, den är mycket mindre belastande
– Lägre konsumtion i rika länder så att naturresurser räcker för fattiga länder öka sin standard – och livskvalitet
– Engagera oss i ideella organisationer

Debatten arrangerades av Global Utmaning och Handels Students for Sustainability, den 21 maj 2013.
Vid tangentbordet
Fredrik W.








Föreningen Tidsverkstaden   •   Södra Larmgatan 6   •   411 16 Göteborg   •   e-post: info@tidsverkstaden.se
Copyright © 2017 Föreningen Tidsverkstaden  •  Om cookies  •  Webmaster  •   Credits  •   Powered by WordPress