Till Startsidan

Vänta och hoppas?

14:e september 2009 av Fredrik

Har du också stött på människor som är väldigt positivt inställda till förändringar, men som inte själva är villiga att göra något för att bidra till att det ska bli någon förändring?

Denna kategori människor (som vi alla kanske ibland halkar in i) tillämpar en förändringsstrategi som vi kan kalla för ”vänta och hoppas”. Strategin kan yttra sig genom upprepade uttalanden om allt mellan himmel och jord som upplevs som ohållbart och som måste (eller borde) förändras. Som bristande resurser, klimatet på jobbet (eller hemma eller i biosfären), kollegor som inte samverkar, chefen, för många eller för få prioriteringar, utebliven uppskattning och feedback, sövande möten, orättvisor i världen eller vad som helst. 

Till de som begränsar sig till denna förändringsstrategi, vill vi framför allt säga: lycka till. Det kan hända att någon annan tar initiativ till den förändring du vill se. Kanske tar någon annan initiativ till saker som förbättrar det som behöver förbättras. Kanske kommer chefen med på nästa ledarutvecklingsprogram och kommer tillbaka som den ledare vi behöver för att trivas och få utlopp för din potential. Kanske ökar resurstilldelningen. Kanske kommer de som finns runt oss i vardagen helt plötsligt – utan förekommen anledning –  på vilken förträfflig människa vi är och börjar ge oss den uppskattning och bekräftelse vi både förtjänar och längtar efter. Kanske väcker någon frågan om vi kanske skulle kunna diskutera hur vi genomför våra möten. Kanske, kanske inte. Som sagt: lycka till.

En alternativ strategi är att ta egna initiativ för att åtminstone försöka bidra till förbättringar vi vill se. Att använda vårt alldeles egna handlingsutrymme. Inom varje människas handlingsutrymme finns miljarder saker som vi precis när som helst – utan att behöva komma överens med någon annan människa – bestämma oss för att ta initiativ till för att försöka förbättra för oss själva och andra.

Kanske börja med något som förbättrar något eller sluta med något som kanske försämrar. Eller göra lite mindre av något och lite mer av något annat. Eller göra något på ett lite annorlunda sätt. Eller försöka se på saker på ett lite annorlunda sätt och förhålla oss lite annorlunda till olika företeelser (som begränsade resurser). Eller bestämma oss för att bemöta människor lite annorlunda.

Sedan finns ju också ett stort outnyttjat utrymme inom vilket vi inte kan bestämma helt själva, men där vi kan ta initiativ till förändringar. Om exempelvis våra möten är tråkiga, kan vi kanske inte bestämma på egen hand att vi ska prova ett annat sätt att ha mötena, men vi kan – och det ligger inom vårt eget handlingsutrymme – när som helst bestämma oss för att väcka frågan om hur vi har våra möten, ta initiativ till en diskussion. Eller komma med ett konkret förslag som vi skulle kunna prova.

Några spaningar och det här med att använda vårt eget handlingsutrymme i syfte att försöka få med andra på förändringar:
1. Om vi tar initiativ till förändring, så ökar chansen att en förändring blir av.
2. De förändringar vi själva tar initiativ till blir oftare i den riktning vi själva vill att förändringen ska ta.
3. Även om vi inte lyckas med förändringar vi tar initiativ till och föreslår för andra, så mår vi bättre av att ha försökt förändra än av att låta bli.
4. Om vi inte ger upp så kan droppen till sist urholka stenen

Här finns alltså inte bara reella möjligheter till faktisk förändring, utan också en källa till ökad upplevelse av vardagsmakt och välbefinnande

För dig som inte bara vill vänta och hoppas på att någon annan ska göra något – fundera gärna över vad du själv kan göra, rent konkret, utan att behöva komma överens med någon annan, för att bidra till förbättring av något som du verkligen vill förbättra. Sedan, när du utforskat ditt handlingsutrymme kan du ju bestämma dig för att verkligen använda det. Och verkligen göra något åt något.



2 Kommentarer till “Vänta och hoppas?”
  1. 1

    Ann-Britt Sundin skriver:

    Jag har lång erfarenhet i landstinget och numera finns jag inom kommunernas verksamhet. Av tradition är dessa arbetsplatser stora kolosser med många anställda och en stor del av verksamheten styrs av lagar och författningar. Under de senaste 10-15 år
    har arbetssituationen blivit alltmer rörlig och är ständig i förändring precis som det är i övriga samhället. Många duktiga personer leder olika förändringsprocesser. Många har dock en hållning att man inte vill vara med, det ska vara som det varit. Det är tryckt och kanske bra som det är? Oj vad alla de som ska leda förändringsarbeten framåt får slita och ibland för jäves. För det går inte alltid att förändra någon annans uppfattning och förändra någan annan person är omöjligt, det går bara att förändra sig själv. Det blir ofta smärtsamt när förutsättningar ändras. En del får försvara förändringen, andra blir bittra och tittar tillbaka. Alla har ett ansvar i detta. Alla måste vara medveten om vad man kan påverka hos den andra. Alla måste vara medvetna om att förändringar påverka förutsättningarna och alla kan inte tycka förändringarna är bra. Och det viktigaste, alla har ett ansvar i hur man förhåller sig till en förändring oavsett om man upplever den bra eller dålig.

  2. 2

    Stina skriver:

    Exakt vad jag behövde läsa.TACK!!!!
    Att prata är lätt men handling är ej lika lätt för alla. Att låta hjärta hjärna samarbeta och lära sig lita på ”tanke känsla handling”
    Många vill lära sig ”tekniken” men enligt mina erfarenheter verkar inte lika många vilja utöva och praktisera detta helhetstänk. Vilket har lett till att jag just nu sitter och ”väntar och hoppas” istället för handlar.

Skriv en kommentar

Föreningen Tidsverkstaden   •   Södra Larmgatan 6   •   411 16 Göteborg   •   e-post: info@tidsverkstaden.se
Copyright © 2017 Föreningen Tidsverkstaden  •  Om cookies  •  Webmaster  •   Credits  •   Powered by WordPress